Det är mycket sällan jag är enig med Stellan Egeland (Ob). Dock hyser jag inte den minsta tveksamhet inför att uttrycka samtycke med hans åsikt att ”jämställdhetsbonusen är antidemokratisk”. Jag tycker att han har helt rätt i det.
Hur kan någon tycka att det är rätt att belöna ett politiskt parti med skattepengar för att diskriminera människor på grund av kön? Att partierna själva beslutar att göra så är deras eget val – givetvis så länge det inte bryter mot lagen. Dock är det, som Egeland hävdar, direkt förödmjukande och potentiellt korrumperande att politiska partier erbjuds finansiella incitament för att bete sig i enlighet med särskilda värderingar som godtyckligt bestäms av vem? Enligt vilka kriterier?Med vems godkännande? Enligt vilka partiers valmanifest? Vad mer borde de tillåtas ta emot mutor för? Var dras gränsen?
Som vanligt larmar den vanliga kören, uppblåst av rättfärdighetens harm, när någon politiker är dumdristig nog att ifrågasätta någonting som är löjligt – om inte rentav diskriminerande – som feminister (av båda kön) har bestämt borde vara heligt. Att högljutt signalera sin dygd i olika identitetspolitiskt frågor blir allt mer förhärskande inom modern politik. Ibland handlar det dessutom mer om att göra reklam för sig själv, än om frågans verkliga värde.
Som sagt delar jag personligen ganska få av Egelands åsikter men icke desto mindre tycker jag att han förtjänar respekt för sin villighet att tydligt uttrycka sina åsikter och principfast stå för dem. Enligt min åsikt blir åländsk politik följaktligen hälsosammare av att även avvikande meningar kommer till uttryck och inte bara de som någon specifikt falang betraktar som ”politiskt korrekta”.
Robert Horwood
