För 15 år sedan frågade jag kommunens tjänsteman med sällskap ”vem är pappa till att landsvägen framför bostadstomten i Sviby avsmalnats till en smal cykel- och gångbana”.
Det är jag, svarade tjänstemannen.
Jag har som ombud för min granne besvärat mig till tekniska nämnden, som snällt har tagit upp ärendet åtta gånger med små förbättringar, vilka jag inte accepterat som tillräckliga.
Därför har jag även besvärat mig till styrelsen, som har behandlat ärendet fem gånger med klent resultat. Även fullmäktige har behandlat ärendet utan resultat.
Det ledde till att jag anmälde kommunen till Ålands förvaltningsdomstol som gav mig rätt, men den stolta kommunen valde att besvära sig till högsta instans, HFD, som i sitt beslut den 6 september år 2011 inte tog upp fallet till behandling.
I går kväll när jag kom hemcyklandes vid niosnåret, såg det ut som om julgatan hade öppnats i Sviby. Rafaels hela asfaltutrustning upplyste området som äntligen asfalterades.
Det har således tagit elva år efter domstolsbeslutet eller femton år efter att tjänstemannen gjort ett felaktigt beslut, att rätta till misstaget. Jag har suttit många timmar öga mot öga med 4-5 kommundirektörer och påpekat misstaget. Hur mycket tid tekniska nämnden har offrat till att bevisa sin oskuld är skrämmande i en sådan organisation. Och vad kostar ett sådan irrationellt beteende?
Roine Viktorsson
