Dagen efter presidentvalet för två veckor sedan fick jag frågan om valet är beskrivande för den tid vi lever i. Det var valet verkligen inte. Tvärtom, det var raka motsatsen. På många håll i världen är det politiska klimatet mer polariserat än på mycket länge. Debattklimatet är hårt och tufft. Stämningen kan vara både ödesmättad och likgiltig på samma gång.

Polen har just genomlevt en valkampanj som varit mer polariserad än någonsin. Samma sak gäller USA där vissa hellre åsamkar landet skada än fattar beslut som kunde gynna den politiska motståndaren.
I många andra länder har vi sett ödesmättade val mellan starka högerpopulistiska eller nationalistiska kandidater mot ett splittrat fält av liberaler, moderater, mitten och vänster. Ungern är ett bra exempel, liksom Frankrike, trots att utgången i valen blivit helt olika.

Med tanke på mönstret i världen trodde man kanske att presidentvalsdebatten i Finland skulle ha blivit tuffare, även om presidentens grundlagsenliga maktbefogenheter gäller sådant som det långt råder konsensus om. Kandidaternas ideologier och värderingar låg en bra bit från varandra i den första omgången, men inte i den andra.

I den andra omgången mellan Alexander Stubb och Pekka Haavisto fick vi välja mellan kandidater som inte bara tyckte nästan helt lika, utan som också värderingsmässigt ligger extremt nära varandra. De är båda värdeliberala, internationella och har partners som inte är finländare. Båda hör till minoriteter i samhället.
Andra omgången skulle avgöras mellan de två kandidater som kanske var allra närmast varandra, tillsammans med Olli Rehn, som i likhet med Stubb hör till den liberala falangen i deras respektive partier.
Debatterna kandidaterna emellan har varit respektfull och hövlig. Debatterna mellan Haavisto och Stubb blev snarare intellektuella diskussioner där man höll med varandra, än hårda drabbningar utan samförstånd.
Skillnaderna mellan kandidaterna fick sökas med ljus och lykta om hur man svarat i olika valkompasser. Där lyftes skillnaderna i svaren om bland annat Åland upp, men linjerna hos de två kandidaterna är i praktiken nästan lika. Däremot fanns det betydande skillnader i linjerna hos de som stött de olika kandidaterna, vilket sannolikt påverkat hur de svarat i olika valkompasser.
Av den anledningen har jag varit tacksam för att ha haft möjlighet att under kampanjen diskutera Ålands särställning och demilitarisering med Stubb, samt kunna fortsätta det då han tillträder som president om en vecka.
Finlands presidentval väckte rekordstort intresse också i Sverige. Då jag veckan efter valet besökte Sveriges riksdag var våra svenska kollegor förundrade över att kunna följa en finsk presidentdebatt i tv helt på svenska och att polariseringen som präglar samhället saknades i debatten.

Jag hoppas att debatten mellan kandidaterna kunde smitta av sig på den övriga debatten i samhället och debattklimatet i riksdagen, som varit sällsynt grinig senaste veckor. Även om konsensus inte ska prägla inrikespolitiken borde det åtminstone finnas vilja att lyssna till varandras argument och skapa sig en gemensam lägesbild. Dessutom borde alla vara öppna till att försöka hitta bredare långsiktigare kompromisser, något också president Niinistö efterlyst.

Haavisto och Stubb hade kommit överens om att besöka förlorarens valvaka innan sin egen valvaka för att visa att Finland som land skulle vara vinnare oavsett vem som vunnit. De som var på Haavistos valvaka sa att Stubbs uppträdande där varit berörande och enande, vilket hans ton också var då han kom till sin egen valvaka, där jag själv var på plats. De kommande sex åren kommer ha många utmaningar. Då kommer det vara viktigt att vilja vara en enande kraft. Det här var ett annorlunda presidentval för den tid vi lever i och vi kan vara mycket glada och tacksamma för det.
Mats Löfström