Alandia Cup är en välorganiserad och överlag bra cup och i år har den pågått i två veckor. Bra så.
För det mesta finns det bara positivt att säga om Alandia Cup men det som är en dröm för så många barn kan i stället tyvärr innebära slutet på fotbollsintresset för några.

Tänk er själva en 11-åring (i de här två Alandia Cup-veckorna har det varit 10–12-åringar som spelat och därför blir det i den här texten 11-åringen) som älskar fotboll. I princip hela ens lediga tid har något med fotboll att göra. Träningar flera gånger i veckan, är ute på gården och tränar varje dag (varje ledig stund), tittar på fotbollsmatcher för att lära sig så mycket som möjligt.
På träningarna får 11-åringen beröm för att ha gått mycket framåt, att alltid ställa upp och vara med. Hen är med i allt hen kan och får vara med i, turneringar, på matcher, träningar med mera.
Förut var hen försynt och försiktig men nu är det något som har hänt. Självförtroendet har stärkts, ja hen börjar faktiskt känna sig riktigt bra, börjar känna att hen efter allt tränande äntligen är en del av laget.

Längtar vansinnigt mycket till alla träningar, alla matcher men framför allt till Alandia Cup, det här ska bli ett roligt minne för livet.

Så kommer äntligen dagen då Alandia Cup börjar. Hen får vara med och spela några matcher, får beröm och tycker själv att hen gör bra ifrån sig. Tycker att fotboll och Alandia Cup är det bästa som finns. Så plötsligt kommer matchen när hen inte får vara med och spela längre. Hen förstår ingenting.
Blir sittandes på bänken och varje gång tränaren vänder sig om mot de som sitter på bänken så tänds hoppet att nu är det min tur att få gå in och kämpa för laget, men nej inte min tur den här gången heller. Man ser andra lag som har flera på avbytarbänken där tränarna ser till att alla får spela i alla matcher, men inte jag i mitt lag… varför? Håller tillbaka tårarna. Jag duger inte, jag är inte tillräckligt bra.

Visst förstår man att tränarna och laget vill vinna matcher och gå vidare men det är 10–12-åringar vi pratar om som kanske ändå har svårt att passa in och känna att de duger i olika sammanhang.

11-åringen hade nog förstått att alla förmodligen inte skulle få lika mycket speltid under Alandia Cup, men att alla i laget inte skulle få vara med och spela i alla matcher i alla fall en liten stund fanns det inte ens en tanke på.
Spelare i andra lag kommer fram och undrar varför inte alla i hens lag får vara med och spela. De säger att de skulle ha blivit jätteledsna och arga om de inte fick vara med och spela i alla matcher. Man får en chans (ett år) att vara med i Alandia Cup så då kan några minuters delaktighet i spelandet i alla matcher, att få vara med och kämpa för laget betyda mycket för en 11-åring. Det kan vara avgörande för att fortsätta eller sluta spela fotboll. Att vinna är mycket men inte allt, i alla fall ska det inte vara det i den här åldern.

Den här 11-åringen kanske inte var på väg att bli någon fotbollsstjärna, eller vem vet med tanke på viljan, intresset och kämpaglöden kanske hen kunde ha blivit det. Men nu finns inte viljan och kämpaglöden kvar längre på samma sätt som tidigare. I stället kommer tankarna tillbaka, jag duger inte och självförtroende är på väg neråt igen. Hen är 11 år och ska inte behöva känna så här.

Alandia Cup som skulle blivit ett roligt minne för livet blev i stället kanske slutet på det som betyder allt för den här 11-åringen.
Det här är inte taget direkt från en spelare men tyvärr så är det så här det kan vara för någon/några spelare.

En Alandia Cup-åskådare och iakttagare