Insändare
Inga konstruktiva alternativ kvarstår
Det går inte att vederlägga Peter Anderssons argument (24.2), inte minst eftersom jag inte lyckas upptäcka några lättbegripliga sådana i hans replik till min insändare, utan bara raseri blandat med felaktiga historiska och litteraturkritiska källor som saknar relevans för det jag skrev.
Det går inte att vederlägga Peter Anderssons argument (24.2), inte minst eftersom jag inte lyckas upptäcka några lättbegripliga sådana i hans replik till min insändare, utan bara raseri blandat med felaktiga historiska och litteraturkritiska källor som saknar relevans för det jag skrev.
Eftersom jag tvivlar på att det verkligen kan vara så att någon på allvar tror att EU är utan fel känner jag mig tvingad att anta att Andersson vet fullt väl om EU:s alltför uppenbara brister men väljer att blunda för dem för att bevara sina illusioner, och i så fall skulle jag inte vilja bli skyldig till att rasera dem.
Dessutom delade mitt yngre jag liknande illusioner: År 1975 röstade jag entusiastiskt ”ja” i folkomröstningen i Storbritannien om landets EU-medlemskap!
Det var dock sjutton år innan Maastrichfördragets överenskommelse, vid vars inträde en fundamental förändring, bort från den entitet som jag med flera hade röstat för att vårt land skulle delta i, kulminerade.
Införandet av den europeiska monetära unionen (EMU) pådrevs av ren politisk kalkylering som saknade både ekonomiskt och monetärt förnuft.Som följd skapades ett stort maktvacuum vari – som absolut nödvändig förutsättning för att någon monetär union skulle lampa sig för avsett ändemål – borde ha infogats en på EU-nivå allomfattande lagstiftande behörighet i samklang med fullbordat demokratiskt ansvar.
Det vägrade man göra, för att i stället medvetet strunta i all historisk erfarenhet eller varningar från sakkuniga och därmed skapa det mest dysfunktionella statsbyggande projektet i modern tid och en parodi av demokrati.Man placerade effektivt styrningen av medlemsländernas interna samhällspolitik i händerna på kommissionens demokratiskt oansvariga ämbetsmän med nationernas folkvalda som deras anspråklösa tjänare.
Andersson kräver från mig något ”konstruktivt alternativ”. Något sådant finns inte: Skadan gjordes redan för länge sedan, och de som orsakade den gjorde medvetet sitt verk oåterkalleligt.
Robert Horwood
Ålandstidningen