Inför skuggredovisning av de åländska skatterna

Det vore svårt att tänka sig att någon kunde göra ett bättre jobb för Ålands försvar mot förtal, likt de Bruno Fransholm framför i sina insändare, än Mats Löfström. Att slå tillbaka med sanna fakta för att korrigera de felaktiga är nödvändigt, och det är Mats Löfström som riksdagsledamot alltid redo att göra.
Tyvärr verkar detta inte tillräckligt för att slutgiltigt sätta stopp för grälet. Orsaken är att det problem man försöker lösa, nämligen hur en självstyrande regions styrning ska finansieras utan att varken dess invånare eller de i resten av landet ska känna sig orättvist behandlade, faktiskt inte har någon perfekt lösning.
Den allra vanligaste kategori som tas i bruk är av den sort som kallas för ”globala bidrag”, till vilken vårt klumpsummesystem hör. Haken med alla dylika lösningar är att man tvingas använda vissa mer eller mindre arbiträra antaganden för att räkna ut bidragets storlek, något som gör dem till i hög grad syntetiska och schablonmässiga skapelser. Oavsett utgången sås därmed säden för ändlöst ifrågasättande, likt det vi ser på hemmaplan hos den ena eller den andra egenintresserade parten.
För det andra är utgifter och finansiering alltid ur fas med minst ett år, medan konjunkturens rörelser vidare kan förvrida jämförelsen kraftigt – och därmed görs lätt budgetering samt finansiell kontroll till någon sorts hasardspel.
Uppenbarligen skulle alla sådana missvisanden och schablonmässiga ritualer kunna avskaffas genom att tillåta att autonomins regerings utgifter i stället direktfinansieras genom egen beskattning. Något sådant beslöt man för länge sen införa på Färöarna. Dock har det finska politiska etablissemanget visat sig stå emot någon som helst minskning av sitt maktmonopol.
En kompromiss i rätt riktning kunde under tiden enkelt införas såvida viljan bara fanns. Medan bokföringen hos finansministeriet rörande klumpsumman pågår enligt sin vanliga eftersläpning med ett till två år, kunde samtidigt behandlingen av bokföringen gällande Ålands skatteinkomst göras av landskapsregeringen som en sorts skuggredovisning.
När Finansministeriet senare kommer kommer fram till klumpsummesystemets bokslut för ett visst år kunde det stämmas av med samma års på Åland tidigare producerad ”skuggbalansräkning”, vilket skulle möjliggöra uträkning av vilken av parterna som är skyldig den andra och med vilken summa.
Barbro Sundback (S) har varit inne på en liknande linje redan tidigare, och det föreslogs till och med av den av Ålandskommittén grundade arbetsgruppen för ekonomiska frågor (av vars fyra medlemmar Dan Eriksson varit en medan två andra utnämndes av självaste Finansministeriet).
Självklart skulle en förutsättning vara att skatter som uppbärs på Åland insamlas av landskapsregeringen i stället för av Skattemyndigheten, vilket också de ovan nämnda explicit föreslog.
Därmed skulle den åländska skatteinkomsten stå till landskapets förfogande från dag ett och således kunde spendering och skatteinkomst för första gången någonsin synkroniseras samt även låta sig jämföras mot årets budget.
Vidare antar jag att tillgängligheten till de enligt redovisningen aktuella summorna för Ålands skatteinkomst och utgifter med ett enda slag skulle urholka en stor del av den felaktiga grunden som de ålandsfientliga har för vana att bygga sina resonemang på.
Robert Horwood
Eckerö

Ålandstidningen