Frihet är inte något man får tilldelat

Det talas nu om att frihet inte längre sitter i bilen, utan i busskurer, cykelställ och anropsstyrda lösningar. Det är en märklig tanke, särskilt när samma politiker som säger det samtidigt driver på en omställning där alla ska köra elbil 2035 – som om frihet vore något man kan standardisera, certifiera och ladda i ett vägguttag.

Men frihet är inte ett tekniskt projekt. Frihet är att kunna ta sig dit man måste, när man måste, med det man måste ha med sig. Det är att kunna lasta en gräsklippare i bilen och köra ut till sommarstugan utan att fråga någon om lov. Det är att kunna leva sitt liv utan att vänta på en buss som inte kommer, eller en laddstolpe som inte fungerar.

När en politiker säger att frihet också kan vara att slippa köra bil, då är det inte frihet som beskrivs, utan en önskan att forma människan efter systemet i stället för att forma systemet efter människan. Det är samma gamla koncensusidé som en gång formulerades i Davos: du ska inte äga något, men du ska vara lycklig ändå. Det lät modernt då, men i dag känns det mest som en påminnelse om hur snabbt stora visioner kan bli passé när verkligheten och kylan tränger sig på.

För verkligheten på Åland är enkel: avstånd, väder, arbete, familj, ansvar. Frihet är inte att avstå bilen. Frihet är att själv få välja när man använder den. Och den som försöker göra människors liv till ett pedagogiskt projekt i hållbarhetens namn har missförstått både människan och friheten.

Det är därför jag säger nej. Inte till bussar, cyklar eller gångvägar – de får gärna finnas för dem som vill. Jag säger nej till idén att friheten ska definieras om uppifrån, och att bilen ska reduceras till ett problem som måste korrigeras. Frihet är inte något man får tilldelat. Frihet är något man har, och som politiken gör klokt i att lämna ifred.

Elån