Fortsätt med den nu gällande policyn

Innehållet i Mikael Lagströms insändare ”Så väl klarar de unga och de friska coronasmitta” den 21.3 framför ett resonlig och balanserat resonemang. Ändå är varenda val faktiskt ett hasardspel och således dyker hos undertecknad åttioåring några få förbehåll upp gällande det som han på ett övertygande sätt argumenterar för, vilket är vad som brukar skildras som en ”mildrande” policy mot pandemier, jämfört med det mer drastiska alternativet som skildras som ”undertryckande”. Det senare är vad den finska regeringen med flera valt att
införa.
Tillvägagångssätten har ju vardera sina fördelar och brister samt respektive förespråkare. Bristen med det senare är just den som Lagström pekar på, nämligen att, eftersom antalet smittade under införandefasens mycket tätare begränsning av virusets spridning skapar en jämförelsevis lägre nivå av immunitet hos befolkningen än vid den första, är följden att så fort som tätheten slappnar av (med meningen att börja återvända mot ”det normala”) möjliggörs att upprepade nya vågor av smittan kan uppstå under en utsträckt period därefter.
Detta kan resultera i att ett större antal dödsfall kumulativt orsakas än vid den mildare policyns tillämpning, vari, medan ett i början betydligt större antal fall ackompanjerar virusets mycket vidare spridning, sjunker därefter antalet med ökande fart. Dessutom blir det svårare att genomdriva de extremare åtgärderna ju längre de bibehålls utan att civil tvist utbryter, samtidigt som den samhällsmässiga och ekonomiska skadan bara växer, något som Lagström också påpekar.
Faktorn som han dock utelämnar är effekten som massimmuniseringen, vilken otvivelaktigt kommer att ske, kan förväntas ha. Den kommer förr eller senare att leda till att immunitet stegvis kommer att omfatta den allra största delen av befolkningen, hellre än – och troligen med högre takt – än genom infektionens självspridande på måfå.
Av de två alternativen är det enbart det undertryckande som medvetet köper tid. Samtidigt riskerar man att hamna i en kapplöpning med tiden vari, beroende på hur lång tid som kommer att behövas (något som hittills är oförutsägbart) för vaccin att utvecklas och kliniskt prövas, antalet dödsfall kan bli högre.Således innebär valet mellan de två nämnda alternativen en hårfin balansgång.
Å andra sidan skulle jag personligen ur ren självbevarelsedrift föredra att – givet att tillgäng till vaccin inte fördröjs allt för länge – att man fortsätter satsa på den nu aktuella undertryckande policyn, eftersom oddsen därmed förbättras mot troligheten att fler bland åldersgruppen jag tillhör under tiden smittas.
Till slut skulle jag vilja anta att oavsett vad som sker ska vi äldre känna oss väldigt tacksamma för försörjningen som de folkvalda beslutsfattarna, såväl som vårdare samt gemenskapen i sin helhet, visar mot oss med syftet att så länge som möjligt skydda oss mot att smittas av den här livshotande infektionen.
Robert Horwood
Eckerö

Ålandstidningen