Ledare

Feldumpade sopor försvinner inte av sig själva, de kostar pengar och kan stänga hela stationer.

Ett fåtal dumpar – alla får betala

Avfallshantering ›› Elektronik, farligt avfall och bråte dumpades i högar vid Kantarellen. Nu är stationen stängd, och soporna lever vidare som kostnader.

Publicerad

Ledarsidan

Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.

Hur svårt kan det vara att inte lämna en soffa vid en container? Tydligen alldeles omöjligt för vissa. När Mise (Ålands miljöservice) nu stänger återvinningsstationen vid Kantarellen i Jomala är orsaken att platsen förvandlats till en privat soptipp. Elektronik, farligt avfall och byggmaterial har dumpats som om kärlen vore magiska svarta hål som sväljer allt. I verkligheten blev effekten den motsatta: 20.000 euro i städkostnader och en station som får hänglås på obestämd tid.

Det handlar inte om några övermänskliga insatser. Många ålänningar har fyrfackskärl vid tomtgränsen, bostadsbolagen har sortering i soputrymmena, och den som vill kan åka till Svinryggen eller vänta in Misebilen. I praktiken krävs det inte mer än att öppna rätt lock på rätt kärl. Ändå finns det alltid några – vare sig det är bofasta, sommargäster eller turister – som gör tvärtom.

Konsekvenserna talar för sig själva. Stationen vid Kantarellen är stängd – för alla, även för dem som skötte sig. Vägen dit kantades av sanitära olägenheter, stinkande högar och extrakostnader som till slut landade på Mise och dess medlemmar.

Om vi vänjer oss vid att smita undan i det lilla, hur ska vi någonsin lyckas med det stora?

Linda Blix

Nu monteras kameror vid fler stationer. Till och med på Sottunga – en ö med omkring hundra invånare – ska övervakning installeras. Absurt? Ja. Men också talande. Och kameror är knappast någon mirakelkur. I Sverige har man sett hur folk drar upp luvor och solglasögon för att slippa fastna på bild. Att maskera sig för att dumpa skräp är en sketch i sig, om än av den sorgligare sorten.

Sophanteringen är bara ett exempel, men den säger något större: vår syn på gemensamt ansvar. Att lämna fel saker vid en återvinningsstation kan tyckas obetydligt, men bakom finns en attityd – “någon annan får ta hand om det”. Den hållningen är inte bara störande, den är farlig. För om vi vänjer oss vid att smita undan i det lilla, hur ska vi någonsin lyckas med det stora?

Framåt väntar hårdare krav. Bryssel skruvar åt reglerna och avfallslagen blir strängare för alla. Kanske kan avgifterna till och med gå ner nästa år, om den nya producentansvarsorganisationen gör sitt jobb. Men det kräver att grunden fungerar, att en stor majoritet inte gång på gång får stå för en liten minoritets oförmåga att skilja på återvinningsstation och soptipp.

Mise är knappast felfritt, det vet alla som någon gång muttrat över avgifter och rutiner. Men ingen kan på allvar hävda att elektronik och kemikalier hör hemma vid en matbutik. Så nej, det är inte svårt. Systemet duger gott, bara det används.

Sopor har annars en obehaglig vana att komma tillbaka.