Donationen var en vänskapsakt

Diskursen kring den aktuella motionen om Maria Alexandrovna-statyns placering har nytta av ett kulturanalytiskt komplement till sakutlåtandet från en konsulterad expert i konstvetenskap. Mot det finns väl inga större invändningar, förutom att slutsatsen som anklagar "den som inte förstår" för att vara okunnig och naiv var lite förvånande opsykologisk (ÅT 2.2.2026).

Historiebruk syftar på processer då delar av historiekulturen aktiveras för att forma bestämda meningsskapande helheter. Ett exempel på en sådan process kan sägas vara den sorts omvärdering av en donation som A. Wallers motion uttrycker.

Historia representeras genom ikoner och berättelser av och för en gemenskap. Alla representationer innebär meningsanknytningar, och Maria-statyns möjliga anknytningar till en tänkt åländsk gemenskap har Alyssa Bittner-Gibbs och Kristine Logoss Dzene redan granskat föredömligt i ett nyanserat debattinlägg (NÅ 12.1.2026).

Oavsett om monument bedöms vara "bra konst" eller inte kan de bestå och fortsätta att brukas från en tid till en annan, även om deras meningsinnehåll byts enligt politiska, estetiska eller religiösa konjunkturer. Ett exempel är Pantheon, en av de bäst bevarade byggnaderna från antikens Rom. Detta tempel helgat åt alla romerska gudar står nu till allmänhetens förfogande som det katolska samfundets nationella gravkyrka.

I Norden har det varit vanligt att riva så kallade hednatempel och återanvända stenarna för kristna kyrkobyggen, ofta en bit bort för att flytta fokus från den ursprungliga platsen. Hur ser eftervärlden på de handlingarna, i jämförelse med exemplet Pantheon?

Inom dagens kulturanalys är intresset för det som göms undan minst lika stort som för vad minneskulturen vill visa upp. Glömd historia väntar fortfarande på att bli berättad. Motionens berättigade önskan att markera avstånd från "Rysslands imperiala historia" delas helt visst av många medborgare, samtidigt ingår alla ålänningar i den vita, urbaniserade majoritetsbefolkning som har en egen historisk belastning av imperialism.

Donationen var en vänskapsakt med drag av ömsesidig respekt. Kontakterna hade kunnat nyttjas för en protestyttring mot annekteringen av Krim tre år senare, men veterligen agerade inte det fredsprofilerade Åland då. Att tio år efteråt flytta på ett föremål är en uppenbar efterklokhet, vilket för övrigt varje minneskulturell revalueringsprocess kan sägas vara per definition.

Symboliska handlingar är ofta lättare att genomföra än de reella förändringar som egentligen eftersträvas. Om ambitionen är att uttrycka solidaritet med alla som utsätts för donatorlandets våldsamma expansionistiska politik, borde ukrainska krigsoffers och ryska vapenvägrares synpunkter inhämtas. De är förstås lika divergerande som ålänningarnas åsikter, men åtminstone ett tips har inkommit: utgiften för att transportera bort statyn skulle faktiskt göra större nytta i humanitära hjälpinsatser för nämnda målgrupper.

Jonna Kevin

Kulturarbetare och fil. mag.