Det behövs mer Åland i Bryssel

På måndag ska lagtinget debattera landskapsregeringens (LR) externpolitiska meddelande till parlamentet. Det är inte den hetaste av debatter, inte heller det sexigaste av dokument. Men det berör ett område som blir allt viktigare för våra åländska beslutsfattare att intressera sig för.

Utrikespolitik är inte en åländsk behörighet, därför kallas den del av politiken som berör andra internationella sammanslutningar än åländska för externpolitik. Men i titeln gömmer sig nyckeln till många av de problem som Åland ställs inför, och det är i huvudsak uppdelat i två delar; de som berör Nordiska rådet och det som berör Europeiska unionen.

Nordiska rådet är förvisso inget starkt organ så till vida att det inte har någon beslutandemakt. Det är ett diskussionsforum för de fem nordiska länderna och de tre självstyrande områdena i Norden. Det är mycket nätverkande, mycket kaffemöten – men emellanåt lyckas man hitta viktiga samarbeten som gör livet enklare för invånarna i vår lilla del av världen. 

Och Åland har en plats vid bordet. Det ska inte underskattas. Gränshinderfrågor, beredskapsfrågor, digitalisering – det finns en rad områden som avhandlas i Nordiska rådet som direkt påverkar ålänningar och åländska företag. Och även om det inte sker snabbt, är det en konkret väg för Åland att påverka vardagen och de problem som finns.

EU är en annan femma, på många sätt. Det är en koloss, en jätte där Åland är en knappt synlig fläck på kartan. Både till ytan och till inflytandet, det senare återkommer vi till. Icke desto mindre har EU-inträdet inneburit den största förändringen (låt vara tillsammans med Finlands grundlagsändring) för självstyrelsen. EU har tagit över en rad lagstiftningsområden från medlemsländerna, och också från självstyrelsen. Den åländska politiken påverkas ofta av EU-beslut och lagstiftningsapparaten i lagtinget tyngs under bördan att göra EU-förordningar och -direktiv till lag också här.

När EU tar steg i någon riktning förändrar det ofta i grunden förutsättningarna för hur självstyrelsen kan agera, och det påverkar våra möjligheter att själva fatta beslut. I det externpolitiska meddelandet tar LR upp EU:s inriktning mot att bara acceptera en nationell plan per medlemsland, vilket omöjliggör för Åland att få direkt beslutsmakt över viktiga områden. I stället måste Åland förhandla med Finland. Men EU ger också möjligheter, exempelvis genom de många former av stöd och bidrag som unionen delar ut.

Problemet för Åland är den redan nämnda litenheten. Att Åland är en fläck på kartan är ett hanterbart problem – också små regioner kan nå synlighet. Det är däremot inte inflytandet. Finland har inte levt upp till löftet om en åländsk plats i Europaparlamentet, och om vi ska vara ärliga är det inget som kommer att ändras i närtid.

Åland måste alltså skapa synlighet på egen hand. I dag finns det en tjänsteman på plats i Bryssel och Strasbourg, ministerrådet Anton Nilsson, som gör ett utmärkt jobb. Men han är en. En tjänstemannalobbyist som ska föra Ålands talan. Inom EU finns det 27 kommissionärer och 720 ledamöter i Europaparlamentet, Till sin hjälp har kommissionärerna 32.000 tjänstemän och parlamentet har 8.000. Det är många att hinna påverka för en person.

I det externpolitiska meddelandet konstaterar LR att: ”resurserna att driva och påverka EU-politik givetvis är begränsade med endast en anställd vid representationen. Jämfört med omkringliggande autonomier och regioner har Åland en relativt liten närvaro på plats i Bryssel”.

Externpolitiken blir bara viktigare för Åland, och arbetet med att påverka EU:s beslutsfattare är den viktigaste delen i det. Regeringar på Åland har i omgångar talat om att utöka landskapets närvaro i Bryssel. Det är dags att göra det nu. Förhoppningsvis är det något man, sparkraven till trots, vågar tala om på måndag.