Den viktigaste frågan fick minst utrymme

Obunden samling drog, som känt, fram den största av lagtingets kanoner och förklarade att man inte längre hade förtroende för regeringen Sjögren efter att landskapsregeringen (LR) tagit beslut om att elektrifiera Töftöfärjan för 3,7 miljoner – drygt två miljoner mer än vad som tidigare sagts – utan att fråga lagtinget om detta var okej.

Brukligt är att sådana ärenden först tas upp i ett så kallat spörsmål, en betydligt mindre kanon i arsenalen, och om lagtinget inte nöjer sig med det svar som LR levererar kan man välja att gå vidare till en misstroendeomröstning. Men Ob valde att hoppa över chansen till ett räfst- och rättarting för att direkt ta till den vassaste av konfrontationer, och i måndags var det så dags för lagtinget att försöka hitta en gemensam väg framåt ur den uppkomna situationen.

Ja, du gissade rätt. Ingen sådan väg hittades.

I stället blev debatten av samma typ som åtskilliga debatter vi sett det senaste decenniet i lagtinget. Ett ställningskrig som skapade djupare skyttegravar mellan regeringsblock och opposition. Påhopp och ”men du'rå”-utspel blandades med inspel av allehanda politikområden som hade väldigt lite med det aktuella misstroendeyrkandet att göra.

Det började förvisso med att lantrådet Katrin Sjögren (Lib) sträckte ut handen för att ge oppositionen möjlighet att ge LR ett välförtjänt rapp över fingrarna för att man, vilket lantrådet likt finansminister Mats Perämaa (Lib) och infrastrukturminister Camilla Gunell (S) gjort tidigare, tagit ett beslut som borde föregåtts av en ändringsbudget.

Men så enkelt skulle det inte bli, och kanske ska det heller inte vara det (mer om det senare). I stället utvecklades debatten till att bli allt grövre i anklagelserna – från båda håll. Veronica Thörnroos (PÅ) gick längst, när hon anklagade LR för att väldigt medvetet ha rundat lagtinget. Vid sidan av den debatten planerade Wille Valve (MSÅ) redan för en ny regering byggd på hans moderater och Obunden samling.

Bitvis var det lite som vilken Facebookdebatt som helst, man avkrävde motståndaren svar på frågor som är omöjliga att svara på (vilket är regeringsalternativet), drog fram långa rader med beslut som fattats under både den här mandatperioden och tidigare, diskuterade motorkonstruktionen på Töftöfärjan och spekulerade kring bilköp.

Men den fråga som var viktigast för ett lagting som just gått över till ett helt nytt sätt att hantera landskapets ekonomi och budget, den fick mycket litet utrymme. För hur intressant det än är att få veta hur ofta man behöver byta en dieselmotor i en elektrifierad linfärja är det oerhört mycket mer intressant – och framför allt viktigt – att det åländska parlamentet kommer till en samsyn kring hur stor landskapsregeringens handlingsfrihet inom budgetramarna ska vara.

Det är lätt att anse att LR överstigit den gränsen när man på enskild föredragning utan minsta knyst till lagtinget utökar kostnaden för en reform med över två miljoner euro, men LR:s tjänstemän (som man ändå får tro på i sammanhanget) menar att det inte är juridiskt fel, att LR har den rätten.

Men som vi vet handlar politik inte bara om vad som är juridiskt rätt, det finns ett underförstått sätt att sköta jobbet också, och då borde lagtinget tillfrågats när förutsättningarna förändrades så mycket. Vilket också LR, som sagt, medgav. 

Debatten i lagtinget borde ha handlat betydligt mer om just LR:s handlingsutrymme visavi vad lagtinget ska ta beslut om. I ett nytt system är det viktigt att man är lyhörd och flexibel nog att ta sådana diskussioner för att justera det nya systemets spelregler så att man inte hamnar i det virrvarr av flyktiga utspel som måndagens debatt blev. För den åländska självstyrelsens skull får man hoppas att partierna kan sansa sig en smula och se att Ob:s utspel har en grundfråga som är viktig, men att den diskussionen både är svårare och ger mindre snabba vinster i opinionen än att peka finger åt motståndarsidan. 

I stället borde man sätta sig ned och se över regelverket för att hitta ett bättre sätt att hantera väljarnas pengar och förtroende i framtiden, det vore en vinst för alla. Inte minst ålänningarna och deras självstyrelse.