De senaste åren har Ålands demilitarisering ifrågasatts i offentlig debatt, baserat på argument grundade i säkerhetspolitik, militärstrategi och nulägesanalys. Det finns skäl att tänka både längre och bredare om Ålands demilitarisering och neutralisering.

I offentlig diskussion har vi hört att avsaknaden av militär på Åland gör öarna till ett säkerhetspolitiskt vakuum och att ett sådant tomrum lockar till sig fientlig trupp. Det har ifrågasatts om möjligheterna att försvara Åland är tillräckliga. Den som vill kan enkelt googla fram argumenten – som nog kan ha sin relevans – men det finns också skäl som lätt glöms bort att tänka mer långsiktigt och i bredare perspektiv om Ålands demilitarisering.

Det finns inga garantier för total säkerhet här i världen. Vi har nyligen sett det vi trodde var otänkbart hända – ett krig i vårt närområde, och där aggressorn dessutom har lång landsgräns till Finland, och med vilken vi legat i krig i mannaminne. Säkerhetsfrågor och hur vi kan skydda oss mot risker och hot om våld har därför helt naturligt fått ökad betoning i samhällsdebatten.

Vi och våra politiker ställs inför svåra frågor. Hur mycket tid och resurser ska vi ägna åt att skydda oss, och hur mycket åt att bygga på det samhälle och den framtid vi vill ha? Vi har också sett hur både Finland och Sverige frångår decennier av alliansfrihet för att gå med i Nato. Juridiskt påverkar detta inte demilitariseringen av Åland, men kontexten är radikalt förändrad. Kanske påverkar detta också våra uppfattningar och identiteter.

Demilitariseringen av Åland har överlevt oroliga tider förr, inte minst två världskrig – grunden lades redan 1856 och samma status finns kvar än i dag. Demilitariseringen och neutraliseringen sägs ha blivit en del av åländsk identitet samtidigt som de är viktiga för Ålands status som helhet. De är grunden till Ålands särställning. Börjar man rucka på en av byggstenarna kanske även andra delar faller.

Säkerhet skapas inte endast med militära medel. Framtidsforskaren Bi Puranen lyfte nyligen i Kastelholmssamtalen att ett värnande om värderingar och gemensamma normer också kan vara ett sätt att försvara sig. Vill vi behålla en internationell rättsbaserad ordning är det viktigt att vi själva är noga med att hålla fast vid avtal och regler – även när andra inte gör det. President Niinistö gjorde ett uttalande som kan tolkas i denna riktning under sitt besök på Åland i november. Han ställde då frågan om det verkligen just nu är läge att riva upp fredsavtal.

Den folkrättsliga utredning om Ålands internationella särställning som Finlands utrikesministerium publicerade i slutet av förra året bekräftar att demilitariseringen vilar på internationella avtal och sedvanerätt. Finland har konsekvent bekräftat att avtalen gäller, nu senast vid anslutningen till Nato. Detta är alltså inte en fråga som berör endast Finland.

Demilitariseringen av Åland har på flera sätt en bredare verkan. På grund av demilitariseringen begränsas militär genomfart och övervakningen förenklas vad gäller farkoster som passerar Södra Kvarken, där Finlands och Sveriges territorialhav möts.

Våra uppfattningar förändras med kontexten och tiden och våra perspektiv förskjuts – något som Ulla-Lena Lundberg påpekade vid årets Kastelholmssamtal. KG Hammar, som också deltog i årets samtal, har argumenterat för att ett demilitariserat område är mindre intressant att inta än ett där det finns militära anläggningar att ta över. Ett annat klassiskt fredsargument gäller vikten av att undvika upprustning och åtgärder som av andra kan uppfattas som en provokation – även om vi själva anser att det vi gör är rätt och rent försvar. Sådana argument har vi inte hört ofta på senare tid, men de var vanliga inte minst på 80-talet när demilitariserade Åland fick tjäna som symbol för ett kärnvapenfritt Norden.

Kanske det viktigaste argumentet för en bestående demilitarisering av Åland är att den kom till för att inget land runt Östersjön skulle kunna använda Åland för sina militära intressen. Detta gäller än i dag.
Ibland kan det låta som att framtiden är förutbestämd. Stormakter sägs alltid agera på samma sätt. Historien upprepar sig. På Kastelholmssamtalen nyanserade framtidsforskaren Mikkel Knudsen bilden. Vi kan lära oss av historien, vi kan göra sannolikhetskalkyler och skapa möjliga scenarier – men vad som verkligen kommer att inträffa, det vet vi faktiskt inte. Vad vi vet är att vi med både stora och små steg kan påverka vår framtid genom att agera medvetet i nuet. Vi vet också att det vi tycker i dag kan ha ändrats längre fram, eftersom vår världsbild och våra perspektiv påverkas av tidsandan.

Även i lägen där det finns skäl för att oroa sig för framtiden, finns det också skäl för att inte fastna i ett till synes låst och problematisk dagsläge, utan i stället lyfta blicken, titta brett och långsiktigt och beakta argument för att skynda långsamt och behålla de strukturer vi har.

Susann Simolin