Ledare
Donald Trump mötte Volodymyr Zelenskyj i sitt Floridahem Mar-a-Lago under mellandagarna för att diskutera ett fredsavtal för Ukrainakriget. Frågan är hur rättvis ett avtal kan bli.
Daniel Torok, Vita Huset
Blir 2026 ett fredens år?
Under helgerna har förhandlingar om ett fredsavtal för kriget mellan Ryssland och Ukraina pågått intensivt. Men får vi en fred under det nya året – och vad blir det för en fred? Och vilka blir konsekvenserna av den?
Ledarsidan
Ålandstidningens ledarsida vilar på en borgerlig grundsyn och ska återspegla det traditionellt demokratiska åländska samhället. Ledarsidan ska verka för att utveckla ålänningarnas självbestämmande samt för bevarandet av Åland som ett enspråkigt svenskt örike.
Donald Trump ringde Vladimir Putin, Volodymyr Zelenskyj reste till Mar-a-Lago för att söka stöd hos den amerikanske presidenten. ”Vi har täckt 95 procent av frågorna”, sade Trump efteråt och intygade att också Putin ville ha fred.
Så här på andra sidan ett årsskifte ska man förstås hoppas och tro att ett nytt år bär fred, framgång och trygghet med sig, inte minst med tanke på att det år vi just lagt till handlingarna var ett dåligt år för mänskligheten. Men trots vackra nyårsfyrverkerier och hoppfulla ord från världsledarna både i öst och väst är det svårt att se hur den framgångssaga som Donald Trump hoppas på ska bli verklighet från den faktiska verklighet som Ukraina befinner sig i under den ryska aggressionen.
Att Donald Trump faktiskt försöker att få ett stopp på striderna i Ukraina hör till få goda saker som den amerikanske presidenten gjort under sin återkomst till Vita huset. Problemet är att han gång efter annan låter sig duperas av Putin och Kreml och de ryska löften som ständigt bryts. Det i sin tur gör att möjligheterna för en fred som blir både hållbar, så rättvis en fred nu kan bli och håller Ryssland från att försöka med samma taktik mot något annat av sina grannländer ter sig tämligen små.
Det säkerhetspolitiska läget för Europa i allmänhet, och Finland, Baltikum och Sverige i synnerhet, har inte varit så dåligt som nu på många årtionden. Ryska hybridaktioner utförs näst intill dagligen, det går sällan en vecka utan kränkningar av andra länders luftrum runt Östersjön och spökflottan flyter runt oss.
Natos generalsekreterare Mark Rutte varnade nyligen för att Ryssland kan komma att attackera ett Natoland inom fem år. Den svenske försvarsministern Pål Jonson (M) varnade i SVT för att en fred i Ukraina ger Ryssland möjligheter till militär uppbyggnad i Östersjöregionen. Samtidigt har Trumps regering lagt fram en ny säkerhetspolitisk strategi som deklarerar att USA inte längre kommer att ge allierade det skydd som funnits sedan andra världskriget. Kombinerat med Trumps många utspel kring Natosamarbetet har detta tydliggjort att Europa riskerar stå ensamt vid ett ryskt anfall.
Ett slut på striderna i Ukraina står högt på önskelistan för de flesta av oss, men det kan inte vara en fred till vilket pris som helst. Ryssland är ansvarigt för krigets förödelse och de människoliv som gått till spillo. En fred kan inte vara av det slaget att Ryssland är den enda vinnaren, och dessutom ges möjligheten till militär återuppbyggnad och förstärkning på annat håll.
En fred i Ukraina måste vara hållbar, försvaras av fredsbevarande styrkor och – och det är det viktigaste – försvaras av ett USA som garanterar att man tar sitt ansvar den dag vapnen tystnar. Om Donald Trump vill vara den som håller i taktpinnen för att få ett slut på dödandet är det mycket bra, men då måste han också se till att ta ansvar för det som kommer efter.
Alla hoppas vi att 2026 ska innebära en värld som blir mindre aggressiv, mindre krigisk och mindre våldsam. ”Fred genom styrka” är den nya amerikanska devisen för dagen, men problemet med den hållningen är att den möjligen ger kortsiktiga framgångar, men knappast en långsiktig lösning för fred jorden runt. Speciellt inte när styrkan används inte bara fredsidkande, utan aggressivt. 2026 kan mycket väl bära med sig ett nytt krig, om USA:s insatser mot Venezuelas despotiska ledning övergår i regelrätta markstrider.
Det stora problemet med ”Fred genom styrka” är att USA genom att använda begreppet också riskerar att öppna Pandoras ask. Man kan säga att samma devis vägledde Ryssland till övergreppet mot Ukraina, man kan med fog frukta att Kina kan använda samma argumentation för att invadera Taiwan. Om nuvarande, tidigare och framtida supermakter väljer att basera sina säkerhetspolitiska strategier på den starkes rätt, då ligger mindre länder rätt risigt till.
Ett nytt år innebär nya möjligheter till en bättre värld, men också risker för det motsatta. Vi är ännu bara tre dagar in på 2026, och än finns hoppet på en rättvis fred i Ukraina och en säkrare värld. Låt oss hoppas att världsledarna går på den vägen.
En fred kan inte vara av det slaget att Ryssland är den enda vinnaren, och dessutom ges möjligheten till militär återuppbyggnad och förstärkning på annat håll.
Jonas Bladh