Behovet av pride har blivit större

Behövs pride?

Frågan brukar poppa upp i samband med varje pride. De allra flesta ställer frågan med gott syfte, menandes att utvecklingen mot ett mer tolerant samhälle gått snabbt framåt de senaste fyra-fem årtiondena, att HBTQia är normaliserat och accepterat i de breda folklagren.

Svaret brukar vara att än finns det fördomar, än finns det de som stretar emot att alla ska få älska den de vill, vara den de vill vara.

Med prideveckan och paraden i Mariehamn i lördags i backspegeln blir frågan enklare att besvara än den var för bara några år sedan, och kanske också viktigare att ställa. För utvecklingen har inte bara stannat av, den har gått bakåt.

Samtidigt som de demokratiska grundvalarna utmanas på allt fler håll, också i vår närhet, har pride blivit till en symbolfråga som skapar allt större motsättningar, allt större polarisering och fientlighet. Och HBTQia-personers rättigheter har blivit ett skällsord från mången politiker.

Vid sidan av religiöst auktoritära länder, där HBTQia-rättigheter aldrig fått fäste, har vi på senare år sett hur ”vanliga” auktoritära regimer använder begränsningar i just dessa rättigheter som ett vapen för att skapa större makt. Med tal om samhällets och moralens förfall, ”hot” mot barnen och familjerna, har länder som Ryssland och Ungern begränsat HBTQia-personers möjligheter att vara sig själva.

Vad värre är har också starka krafter i västerländska demokratier tagit steg mot att begränsa eller ifrågasätta dessa rättigheter. Det tydligaste exemplet är förstås den nya linje som USA intagit under Donald Trump och Maga-rörelsen, men även på många andra ställen har växande del av den politiska diskussionen handlat om homosexuella eller transpersoners rättigheter. Så också på Åland.

Det här är en lika trist som oroväckande utveckling. Trist för att den leder till ett mindre tolerant samhälle, ett samhälle där utrymmet för hur hur man får vara, hur man får definiera sig själv och vem man får älska minskar.

Oroväckande för att när rättigheter ifrågasätts är risken stor att det är en snöboll som sätts i rullning, att allt fler rättigheter ifrågasätts i framtiden. Inte bara för HBTQia-personer, utan för oss alla.

Det leder också till ett hårdare samhälle där grupper ställs mot grupper, där det blir allt mer legitimt att peka finger åt andra, att tala om för andra vad de får eller inte får göra. Att sätta sig över andra.

Det finns de som felar på alla sidor i debatten, så som det alltid är. Ändå känns det oerhört märkligt att i vår tid, som de flesta ändå uppfattar som upplyst, kan en randig flagga skapa sådana aggressioner som prideflaggan gör. Från muttrade kommentarer till klagomål mot företag som låter flaggan flyga under prideveckan till de som aktivt försöker förstöra flaggor.

Intoleransens tidevarv har återvänt, och det är ett dåligt tecken för varje samhälle. Upplysningen blir allt mörkare.

Så ja, pride behövs. Trots alla framsteg som gjorts – eller kanske just på grund av dem. På grund av att det som, får man ändå hoppas, de allra flesta av oss ser som självklart måste försvaras mot det nya motstånd som växer fram i en tid där demokrati, tolerans och respekt för mänskliga rättigheter inte längre kan tas för självklart.

Därför är det viktigt med prideparaden i Mariehamn. För även om HBTQia-rättigheter inte är hotade på samma sätt som i Moskva eller Budapest så blir de som motsätter sig att alla ska få vara som de vill, älska den de vill, allt mer högljudda.

Kampen för allas lika värde och rättigheter fortsätter och måste så göra. För vad är alternativet?

Pride behövs.