Att inte längre kunna bo hemma

För en tid sedan blev jag tvungen att lämna in min dementa mamma till en vårdinrättning. Det nästan slet hjärtat ur kroppen på mig när jag försökte vinka ett glatt ”hej då” till henne och samtidigt tvingas stå emot hennes desperata vädjanden om att få komma med hem. 

Många känner säkert igen sig. Att lämna en kär anhörig på en främmande institution blir ett trauma för både den som lämnas och den som lämnar. Och slitningarna upprepas vid varje besök: ”Snälla, snälla, låt mig få komma hem .” ”Jo, jo. Snart. Hej då.”

Det enda sättet att lindra den dubbelsidiga tortyren är att samhället bygger demenshem som så långt som möjligt påminner om det egna trygga hemmet. Man måste skapa en atmosfär av hemtrevnad som får både den dementa och hennes besökare att trivas. Att tillsammans kunna gå runt i en lantlig idyll och titta på djur och blommor - och kanske slå sig ner i det gröna och ta en kaffe – det är sånt som kan göra det möjligt för oss alla att förlikas med tanken på att bli gammal och dement. 

Tänk efter själv. Vilken plats skulle du välja när du inte längre kan vara hemma? 

• Hälsans hus med sina släta fina sjukhusväggar och låsta dörrar – mitt i stadsvimlet? 
• Apalängens höga byggnad med ljudet från mopeder, bilar, bussar, långtradare. ambulanser och helikoptrar – dygnet runt? 
• Eller – en liten mysig by med småhus, kafeteria, husdjur, ängsmarker och kanske en liten bäck med friskt porlande vatten? 

För mig är det inte svårt att välja. Jag ser fram emot att få vistas mina sista dagar på de vackra gröna ängarna i stadens södra änglamarker. 

Han som tvingades lämna in sin mamma