Åländsk konkurrenskraft hotas av höga kostnader

I en färsk rapport från Ålands Näringsliv har det återigen påvisats att det är mycket dyrare att bedriva industriföretag på Åland än i våra närregioner. Till exempel betalar ett åländskt företag 58 procent mer för el och vatten än motsvarande företag i Stockholms- och Upplandsregionen, och mer än 22 procent mer än ett företag i Åbo- och Helsingforsregionen. Det är ohållbart. Åland kan inte ha sämre förutsättningar så det måste åtgärdas nu. Det är bråttom om Åland ska kunna ha kvar sina industrier.

Det var en luttrad Johannes Dahlman, vd på Dahlmans, som i tidningen (19/9) konstaterade att gehöret från de åländska politikerna i princip varit obefintligt under de åratal som problematiken har påtalats. Ingenting händer och problemen kvarstår. 

Åland har på många sätt byggt fast sig i denna problematik. Under årens lopp har man gjort dyra investeringar i infrastruktur utan att på allvar diskutera vad det medför för ökade kostnader och inte minst vad det har för inverkan på Ålands konkurrenskraft. Så långt har inte de åländska politikernas tankebanor sträckt sig. Nu står vi här med höga kostnader och en industri som redan brottas med små volymer och ett insulärt läge. 

Näringsminister Jesper Josefsson (C) säger förvisso att frågan är prioriterad för landskapsregeringen och att ett tillväxtmeddelande ska komma i början av nästa år. Vi får hoppas att det är ett meddelande med synnerligen konkreta åtgärder, en tydlig handlingsplan och en deadline. För tiden börjar rinna ifrån. 

Många gånger tar våra politiker det åländska näringslivet för givet. Det finns en risk att politikerna underskattar utmaningarna som näringslivet möter och överskattar näringslivets förmåga att hantera systemfel. 

Även om företagarna verkar kunna svälja allt från en dysfunktionell skattegräns till producentansvarskaos så finns det en gräns. En gräns för när det inte går längre och en gräns där pålaga efter pålaga hämmar tillväxt och utveckling. Det är avgörande att våra politiker tar detta på allvar och agerar i dialog med näringslivet.

Vilka är då åtgärderna som kan göras? Josefsson nämner kapitalisering av Kraftnät Åland för att få ner överföringskostnaderna, som ett exempel. Det är ett bra förslag. Då får man ner kostnaderna för såväl företagen som hushållen och stärker den åländska konsumtionskraften samtidigt som det stärker företagens konkurrenskraft. 

Vidare nämns även en kommunal bolagisering av avloppssidan. Det skulle leda till en ökad effektivitet och därmed potentiellt lägre kostnader. Samtidigt är det av vikt att här påpeka att kanske till exempel Mariehamns stad i samma veva inte behöver ha ett kommunalt ägt energibolag som gör en vinst på 1,9 miljoner euro på koncernnivå samtidigt som företag brottas med höga energikostnader. Något skaver rejält i den ekvationen. 

Vi står inför ett vägskäl. Näringslivet klarar inte längre av att bära det allt mer orimligt höga priset för att verka på Åland. Om vi vill ha kvar en levande industri, arbetstillfällen och ett starkt näringsliv så är det är dags att se sanningen i vitögat och ta nödvändiga beslut för att skapa konkurrenskraftiga villkor. 

För de höga kostnaderna slår inte bara mot industrin, utan påverkar även sysselsättning, inflyttning och hela det åländska samhällets attraktionskraft.