Ålands radio kan och bör finnas på webben

I en insändare den 15.5 menar Marcus Måtar (Ob) att Ålands radio och tv i lagen om medieavgift 6 § endast har stöd för att syssla med radio- och tv-verksamhet, inte (”omfattande”) webbproduktion.

Det är nog en alltför rigid tolkning av lagens innebörd och public service-uppdraget, vilket förarbetet till lagen i fråga också signalerar (se Lagförslag nr 19/2018-2019).
Här noteras inledningsvis att den egentliga lagtexten inte använder begreppet ”public service”, utan en mer svenskspråkig term – ”radio och tv i allmänhetens tjänst” – men att dessa begrepp ”i praktiken” ändå har ”samma innebörd”.
Vidare konstateras: ”Begreppet public service används i lagförslagets allmänna del eftersom det är etablerat och inte utesluter olika digitala tjänster.”

Sedan är det klart att public service-idén historiskt sett är sprungen ur en värld där kanalerna för masskommunikation var färre än i dag. Ja, i begreppets tidiga barndom avsåg man nog enbart radio i allmänhetens tjänst, för tv-mediet var ännu inte utvecklat.

Poängen är att public service måste förstås som mer än en distributionsform. Public service är också ett etos: det handlar om journalistik, kultur, underhållning och annat innehåll som är oberoende av kommersiella intressen, som är gratis tillgängligt för alla, som syftar till att stärka demokrati och medborgarskap och så vidare.
Ålands radio och tv använder den absoluta merparten av sina resurser till att producera radio, i mindre mån tv. I likhet med övriga västeuropeiska public service-bolag arbetar vi också med text på webben. I en allt mer digitaliserad värld är det en förutsättning för att i praktiken kunna stå i hela allmänhetens tjänst, för att helt enkelt uppfylla public service-uppdraget.
Därtill tänker jag att det faktum att ÅRTV får finansiering av ålänningar som lyssnar på traditionell radio i mycket låg utsträckning – en del äger kanske inte ens en radioapparat – innebär en skyldighet att försöka nå också dem. Som en offentligt finansierad institution måste ÅRTV försöka utnyttja sina medel så effektivt som möjligt.

Att det under det senaste kvartsseklet uppstått viss friktion mellan public service-bolag och tidningshus på den digitala marknaden är ingen hemlighet. På det flesta håll verkar man förstå behovet av någon form av kompromisslösning, som värnar en långsiktig mediemångfald också på webben.

Min uppfattning är att ÅRTV är restriktivt med att publicera text på webben. Marcus Måtar hänvisar till den reglering som riksdagen infört för att sätta ramar för Yles webbjournalistik. Här är det viktigt att minnas att Yle under stora delar av 2010-talet var väldigt offensivt med textbaserad journalistik. Man publicerade betydligt fler och längre artiklar än exempelvis ÅRTV, SR eller SVT.
Också efter regleringen kan Yle publicera rätt mycket text på sina webbsidor. Särskilt lösa tyglar har Svenska.yle.fi, men också finska Yle.fi kan publicera sig rätt frikostigt i text. Samma morgon som Måtars insändare ingick i Ålandstidningen har Yle.fi bland mycket annat lagt upp en artikel på 5.000 tecken med fyra grafer om matpriserna och en artikel om sjukskötare och chatt-tjänster på 6.000 tecken. Detta är betydligt mer omfattande textjournalistik än de kortisar och notiser ÅRTV erbjuder.

Fredrik Sonck

vd Ålands radio och tv