Kulturen kan inte förlita sig på ideella krafter

Åland är av tradition väldigt föreningstätt. Antalet föreningar uppskattas idag till cirka 500. Men bara för 15 år sedan var antalet över 700. Återväxten av frivilliga krafter för att driva en förening är i dag svag. Det gäller inte minst inom kulturområdet. Anrika föreningar har svårt att få ihop till en styrelse. Vi lever i ett samhälle där viljan att engagera sig ideellt för den goda sakens skull, för gemenskap och till nytta och glädje för andra, är på väg att försvinna. Exempel på det är att var och varannan ungdomslokal ute i kommunerna står tom och i förfall. Samtidigt bör framhållas att det finns goda undantag som drivs av eldsjälar i mogen ålder, så länge de orkar och kan. Men sen då?

Man kan resonera att var sak har sin tid och att digitaliseringen av vårt samhälle håller på att slå ut föreningslivet till förmån för umgänge i eller utanför grupper på sociala medier. Det personliga mötet har flyttat ut på nätet, där gränsen mellan den analoga verkligenheten och den virala håller på att suddas ut. Är det dags att ge upp och acceptera utvecklingen? Ingalunda.

Behovet av traditionella, fysiska kulturformer ökar i takt med att det dagliga livet blir alltmer digitalt. Ett rikt utbud av analog kultur utgör en motkraft till det tilltagande skärmberoendet bland våra unga och även äldre för den delen. Fysiska kulturupplevelser behövs som andningshål i den digitala vardagen men också för att kunna skaffa sig perspektiv på livet. Kultur skapar förståelse och tillhörighet. Det fysiska mötet är inte heller, till skillnad från den digitala miljön, snuttifierat i korta upplevelsefragment och tränar därmed även uthållighet och tålamod för att kunna se samband och helheter. Kulturen sprider kreativitet i hela samhället.

Ett allsidigt och intressant kulturutbud är beroende av samhällsstöd. I dag riktar sig de allra flesta kulturstöd till föreningar och organisationer. Frågan är om regelverket är i takt med samtiden då allt färre är benägna att jobba ideellt. Samtidigt ökar kraven på kulturevenemang för nå genomslag, vilket kan upplevas som övermäktigt för ideella föreningar. De kulturföreningar som idag har en vital verksamhet är beroende av anställda i form av verksamhetsledare samt arvoderad inhyrd personal.

Kulturpotten ur Paf-medlen tenderar att krympa eller åtminstone inte öka. I stället använder politikerna i allt högre utsträckning miljonöverskotten från spelmonopolet till landskapets allmänna verksamhet, trots att det går stick i stäv med Paf:s grundidé att trygga verksamheten inom en tredje sektorn. Samtidigt ropar politikerna och besöksbranschen efter evenemang för att öka Ålands attraktionskraft som turistmål. Logiken haltar betänkligt. Ifall de offentliga kulturstöden även i fortsättningen enbart ska rikta sig till föreningar och organisationer och fylla en funktion måste medlen öka för göra det möjligt att arvodera en person att åtminstone på timbasis leda och koordinera verksamheten.

Som komplement för att bevara och utveckla kulturlivet behövs omgående en Kulturcentral finansierad med Paf-medel som kan bistå föreningar utan anställd personal med koordinering och administration. Behovet av ett nav för kulturen har funnits länge men har i brist på intresse från politiskt håll inte avancerat. Just nu driver landskapet ett EU-finansierat projekt kallat ”Innovativ kompetens med spets och bredd” inom kultursektorn. Förhoppningsvis leder projektet till en revision av regelverket för kulturstöd och ett konkret förslag på en Kulturcentral.