Åland som bro, inte som gräns

När omvärlden präglas av krig, geopolitiska skiften och tilltagande polarisering finns det relationer vi måste värna mer än någonsin. Samarbetet mellan Sverige och Åland är en sådan relation. Djupt historisk, men också högst relevant i samtiden. Ett samarbete som fungerar – men som har potential att fungera ännu bättre. För det krävs en förändring i perspektiv: vi måste i Sverige börja se Åland inte som en gräns, utan som den bro ni faktiskt är.

Som gruppledare för Moderaterna i Sveriges riksdag vill jag rikta mig direkt till er ålänningar. Under mitt besök på Åland för några veckor sedan fick jag lyssna till, och lära mig mer om, de utmaningar och möjligheter som präglar ert självstyrda samhälle. Och det som slår mig är hur lite av detta som uppmärksammas i den svenska samhällsdebatten. Åland borde vara mycket mer närvarande i den svenska politiken – både av respekt och av strategisk insikt.

Ni utgör en unik del av vårt gemensamma språkområde. Ett svenskspråkigt örike med självstyrelse, egen lagstiftning, ett eget parlament – men också med rötter i svensk kultur, rättstradition och värderingar. Ni delar mycket med oss, men har samtidigt helt egna erfarenheter. Det är just detta som borde göra Åland till en självklar partner för Sverige i Norden och EU.

Ett av de mest konkreta – och frustrerande – exemplen på hur samarbetet brister är skattegränsen. Att Åland inte ingår i EU:s skatteunion skapar en tullbarriär mellan oss, trots att vi delar språk, marknad och vardag. Att behöva tulldeklarera varje försändelse mellan Åland och Sverige är inte bara omodernt – det är direkt skadligt för handel, företagande och konsumenter. För småföretagare, webbutiker, privatpersoner och familjer innebär det extra kostnader, administration och i många fall en känsla av att Åland hålls på armlängds avstånd.

Här finns en konkret möjlighet till förändring. Tullkodexen ger redan visst utrymme. Tekniken finns. Det vi behöver är vilja. En gemensam digital plattform – en datahub – där svenska och åländska tullmyndigheter delar uppgifter direkt och automatiskt, skulle kunna lösa många av de praktiska problemen. Det kräver ingen ändring av Ålands status – bara en uppdaterad tillämpning.

Men frågan om samarbetet stannar inte vid logistik. Den handlar också om utbildning – om unga ålänningar som vill söka till svenska universitet, men hindras av att högskoleprovet inte längre ges på Åland. Det är ett symboliskt, men viktigt, exempel på hur vi riskerar att skapa onödiga hinder mellan samhällen som i själva verket hör ihop.

Och det handlar om kommunikationer – om färjetrafik, digital infrastruktur och rörlighet över gränserna. Om att det inte ska kännas som att man lämnar ett samarbetsområde när man reser mellan Mariehamn och Stockholm – utan som att man fortsätter inom det.

Sverige har här ett särskilt ansvar. Både historiskt och politiskt. På EU-nivå borde vi vara mer aktiva i att synliggöra Ålands unika ställning och verka för flexibilitet i regelverk som slår snett mot självstyrda regioner. I Nordiska rådet borde vi lyfta Åland som ett exempel på välfungerande självstyre, med rätt till språk, identitet och institutionell egenmakt. Och på hemmaplan behöver vi påminna oss själva – i riksdag, regering och myndigheter – om att Åland inte är en randzon i Östersjön, utan ett centrum i vår nordiska gemenskap.

Till er ålänningar: ni är inte en gräns. Ni är en bro. Och det är vårt ansvar i Sverige att bygga vidare på den – inte bara i ord, utan i konkret handling.