Åland i Norge, ekonomisk läskunnighet och en revolution

Först av allt. Jag har länge tänkt skriva en krönika om att Åland borde vara en självstyrd del av Norge. Moderlandet skulle ligga lagom långt bort och vi skulle vara precis lagom exotiska, vi skulle förstå majoritetsspråket utan svårigheter och landets ekonomi skulle vara i skick. Men jag hann inte före Staffan Bruun, som skrev just den krönikan. Den var rolig, innehöll tänkvärdheter och har naturligtvis absolut ingen chans att någonsin bli verklighet. Så kan det vara med texter i krönikor.

Jag har skrivit mycket om bristen på ekonomisk läskunnighet, behovet av kraftig rationalisering av den offentliga sektorn och möjligheter att hitta individuella lösningar i livet byggda Gudstro, trivsamhet, långsamhet och relationer snarare än konsumtion och tillväxt.

Jag börjar alltmer förstå att idén om att offentlig sektor någonsin skulle styras med någon form av ekonomisk läskunnighet sannolikt är mer osannolikt än att Åland en dag vore en del av Norge. Det är helt enkelt så att majoriteten av beslutsfattare och tjänstemän inte tycker att det är en grundförutsättning att hushålla med offentliga medel. Vi har små kommuner som lever från månad till månad på extra bidrag, och alltså per definition inte är bärkraftiga enheter, men beslut om att rationalisera förvaltningsstrukturen tas helt enkelt inte! Vore beslutsfattarna ekonomiskt läskunniga skulle man aldrig låna till någon driftskostnad och man skulle kontinuerligt fondera medel för framtida reparationer av befintlig, nödvändig infrastruktur. Men det kommer inte att hända, för det finns alltid någon synvinkel som verkar viktigare än ekonomisk hållbarhet.

Den enklaste av ekonomiska sanningar – ränta på ränta-effekten – leder obönhörligt till att de skuldsatta blir allt fattigare och långivarna allt rikare. Dessutom är det så att den som är satt i skuld inte är fri – och ju större skuld dess mindre frihet. Kort sagt – minska på offentlig sektor och service och/eller höj skatterna men använd inte pengar vi inte har!

Eftersom jag inte tror att något kommer att ändras i politiken varken på Åland, i Finland eller någon annanstans fruktar jag verkligen en situation där så många människor har det dåligt och så få människor är verkligt rika att vi får se en revolution där alla nuvarande penningbaserade system krossas och ersätts av något annat. Så har det sett ut i historien. När ett visst sätt att sköta samhället missbrukas tillräckligt länge förstörs hela systemet och ersätts av något helt annat.

Jag anar att vi kommer att få ett samhälle där tid, relationer och balans i naturen på riktigt är styrande framom konsumtion och evig tillväxt byggd på förbränning av fossila bränslen. I och för sig kan man ju tycka att det låter som ett paradis, och det tror jag också det kan vara, men vägen dit är nog väldigt tung att gå. Skulle vi inte kunna försöka med ekonomisk och ekologisk balans i stället?