ÅHS – en pågående återupplivning

ÅHS är just nu i behov av akut återupplivning. Likt ett hjärta med asystoli står ÅHS och dess personalsituation stilla utan att slå riktiga eller effektiva slag. Om man inte snabbt ger effektiv och korrekt behandling, kommer hjärtat att oåterkalleligt stanna. För det är ett trött och gammalt hjärta. Vårdpersonalen står som bäst och kämpar med hjärtkompressioner och inblåsningar för att pumpa runt blodet ut i kroppen, man kämpar med att hålla liv i verksamheterna.

Den länge trogna och hängivna vårdpersonalen har länge och väl ställt upp med övertidspass på kort varsel, flyttade semestrar, inställda/nekade ledigheter, ensidig flexibilitet mot arbetsgivaren utan någon annan än lagstadgad ersättning. Med dåligt samvete för kollegorna ställer man upp vid sjukfrånvaro, luckor i schemat eller går på jobb trots att man inte är helt kry.
Ledningen går ut med att personalsituationen är god, medans personalen jobbar extrapass och flera kliniker vittnar om luckor i jourer och scheman som inte går ihop. Vid återupplivning behöver man ibland ge adrenalin till kroppen så att hjärtat kan retas så pass att en defibrillering med elstöt kan ges.
Adrenalinet i det här hjärtstoppet är alla vikarier, pensionärer, säsongspersonal och nyanställda som kommer in och stöttar upp verksamheterna.

Försök till effektiv återupplivning pågår av den befintliga vårdpersonalen! De kämpar hårt i motvind men utan belöning eller framtidsmål. Men, här tar det slut på kedjan som räddar liv. Defibrillatorn verkar ha slut på batteri och vårdpersonalen börjar tröttna och kompressionerna är inte längre effektiva, vi börjar få generell syrebrist i kroppen. Adrenalinet i läkemedelsskåpet börjar sina, det är inte samma inflöde på vikarier, säsongspersonal och pensionärer som kommer och vill jobba hos ÅHS längre.

Lönerna som för några år sedan var högre än i till exempel fastlandet, ligger nu på en lägre och en icke längre attraktiv nivå för bland annat fastlänningarna. Generationen personal som börjar nu och börjat de senaste cirka tio åren, har inte synen på ÅHS och deras ”monopol” av vårdarbetsplatser som det kanske tidigare varit och som man verkar tro på ÅHS. Denna generation ser sig mer omkring och kanske ÅHS som arbetsgivare med allt vad det innebär, där man presenterar mer skyldigheter och ansvar än rättigheter och förmåner, inte är första valet.
ÅHS ledning verkar inte se arbetstagarna som en resurs utan snarare som en klagande börda. Detta är inte ett fördelaktigt synsätt om man vill ha personal.

I stället för att locka med ersättningar, flexibilitet, löneförhöjningar, betalda utbildningar, löneutveckling och andra förmåner, så hotar man med beordringar, inställda tjänstledigheter och till och med anklagar personal för ovilja och icke samarbetsvilja. Man har från ledningen höjt fingret och sagt åt personalen att noga tänka sig för vad man säger om ÅHS till kollegor och utanför sjukhuset.

Klagomål, avvikelser och förbättringsförslag studsar tillbaka när personalen försöker engagera sig. Visselblåsare, fakta och bevis om bristande ledar-/chefskap sopas undan. Arbeten och förslag nekas redan innan det når processerna i ledningsgruppen. Vart ska man som vårdpersonal vända sig när organisationens ledning håller varandra om ryggen och fryser ut den ”klagande” personalen?
Det toppstyrda ÅHS, där man som medarbetare inte har något att säga till om, med LR som huvudman bör kanske tänka om organisationsmässigt.
Verksamhetschefer skriker om behov av personal, utveckling och utbildning medans ledningen hålls tillbaka av politisk styrelse och av landskapsregeringens sparkrav. Ska vi få liv i detta hjärta igen måste förändring ske genom hela organisationen, från toppen!

Före detta ÅHS-anställd