ÅHS behöver lyssnande ledning – inte stängda dörrar

När hälsominister Arsim Zekaj (S) säger att det ”absolut inte” är aktuellt med en oberoende granskning av arbetsmiljön på ÅHS (Ålands hälso- och sjukvård) låter det tvärt. Samtidigt säger han också att frågan är viktig, att en ny medarbetarenkät nyligen gjorts och att man inte utesluter en diskussion längre fram. Det är klokt sagt, men nyanserna försvinner lätt bakom just den första meningen.

Även om han syftade på att frågan inte är akut, landade formuleringen hårdare än avsett. Och just där ligger problemet. För ord väger tungt när de kommer uppifrån.

Ton sätter kultur, och i en vårdorganisation blir ledningens ord snabbt till norm: talar vi öppet om problem, eller låtsas vi att de inte finns? När den högsta politiska företrädaren svarar så bestämt att frågan inte ens är aktuell, riskerar budskapet att uppfattas som att kritik inte är välkommen. Det viktiga är inte bara besluten, utan hur klimatet kring dem känns.

Att lyssna betyder inte att alla ska vara med och tycka till om allt. Ett tydligt ledarskap handlar också om att skapa ramar som gör att medarbetarna kan fokusera på sitt arbete, utan att behöva ta ansvar för frågor som ligger utanför deras uppdrag. Men just därför är öppenhet så avgörande – för att alla ska förstå helheten och känna förtroende för den riktning som sätts.

I vården är arbetsmiljö ingen trivselfråga. Det handlar om patientsäkerhet. Personal som inte känner sig trygg nog att tala om det som skaver, tiger ofta också om det som gått fel. Det kostar kvalitet, människor och pengar. Psykologisk trygghet låter kanske mjukt, men i praktiken är det en av de hårdaste produktionsfaktorerna.

Just nu pågår flera stora förändringar inom ÅHS: nytt vårdinformationssystem, ny ledningsstruktur, en HR-enhet på väg in. Det är mycket som kräver arbetsro, men också mycket som kräver delaktighet. Att då möta oro med ett kategoriskt nej riskerar att förstärka just den osäkerhet man vill undvika. Arbetsro skapas inte genom att stänga öronen, utan genom att visa att man lyssnar.

En medarbetarenkät kan säga en del, men inte allt. Den mäter temperaturen, men inte orsaken till febern. Ledarskap handlar om att ta resultaten på allvar, att faktiskt göra något av dem. Att sätta delmål, hålla tidsplaner och följa upp. Annars blir enkäten bara ännu ett dokument i mängden.

När politiker och delar av personalen uttrycker misstro mot ÅHS ledning, blir frågan större än en enskild utredning. Den handlar om förtroende och ägarstyrning. Landskapsregeringen har ett ansvar att visa metod: öppenhet, uppföljning och, om situationen kräver det, beredskap för en oberoende granskning längre fram. Det handlar inte om misstro, utan om att bygga tillit genom tydlighet.

Och kommunikationen spelar roll. Ett kort och bestämt nej skapar spekulation. Ett mer nyanserat ”inte just nu, men vi följer frågan noga och gör X, Y och Z under tiden” hade sannolikt lugnat fler än någon lång utredning någonsin kan.

Att ta oro på allvar handlar inte om svaghet, utan om lojalitet mot uppdraget. Den som vill värna vårdens framtid måste också värna dem som arbetar i den. Ledare som lyssnar stärker både de som trivs och de som inte gör det. Tystnad kan låta som lugn, men är sällan ett tecken på att allt står rätt till.

Transparens är dessutom billigare än krishantering. Det är alltid billigare att förebygga än att reparera. Sjukskrivningar, personalflykt och omorganisationer är dyra konsekvenser av något som kunde ha undvikits genom ett öppet samtal i tid.

Frågan handlar i grunden mindre om själva granskningen och mer om vilket slags ledarskap Åland vill stå för. Ett som slår igen dörren och ropar ”absolut inte”? Eller ett som vågar hålla den öppen, även när det blåser?

För även i vården gäller sanningen: den som verkligen vill ha arbetsro måste först skapa förtroende.