– Folk upplever det som tråkigt att prästgården bara står övergiven och det är ju väldigt tragiskt också.Kyrkoherde Juanita Fagerholm-Urch öppnar ytterdörren till Sunds prästgård och går in. I hallen möts vi av ett upprivet golv och plankor och gamla lister som ligger i högar på golvet.– Det ser ganska hemskt ut här inne. Man kan nog säga att det är ganska förstört, säger hon.Hon förklarar att mycket av tapeterna och golven revs upp för några år sedan då man gjorde upp ritningar för renovering av fastigheten. Församlingen hade nämligen stora planer på att rusta upp prästgården och återställa den i ursprungsstil. Tanken var att huset sedan skulle fungera som det nya verksamhetsutrymmet för personalen och församlingshemmet. Man skickade in en begäran om pengar till kyrkostyrelsen, men där tog det stopp.– Alla ritningar var klara och allt som saknades var pengar, men på svaret vi fick från kyrkostyrelsen stod det ”noll euro”, säger hon och rycker uppgivet på axlarna.– Prästgården ligger så otroligt vackert här vid vattnet. Tänk om man bara skulle hugga ur lite träd, vilken utsikt man skulle ha.Byggts om i omgångarMen det är inte bara utsikten ut över Kyrksundet som är unikt för Sunds prästgård, huset bär också på en intressant historia som sträcker sig över tvåhundra år tillbaka i tiden.– Sunds prästgård är Finlands första prästgård gjord i tegel och den byggdes redan 1788, berättar Juanita Fagerholm-Urch.Hon förklarar att en man vid namn Lars Jung runt samma tidsperiod lät bygga ett tegelhus i Tosarby, nära Kastelholms slott, och att det kan ha fungerat som inspirationskälla för prästgården.– De går i liknande stilar, så det kan vara så, säger hon.Något man vet med säkerhet är att prästgården i början av 1900-talet byggdes om och fick en träfasad och att den under 1800- och 1900-talet beboddes av en mängd olika kyrkoherdar och deras familjer. Exakt hur många är dock oklart.– Det var en man som hette Hägg som var kyrkoherde här när det byggdes om. Egentligen ville han till Närpes i Finland, men hamnade i stället i Sund. Han var pådrivande i ombyggnationen, förklarar hon.Lokalt tegelDen sista kyrkoherden som bodde i Sunds prästgård var Juanita Fagerholm-Urchs företrädare Sture Mattsson som flyttade ut på 80-talet. Sedan dess har huset tidvis använts till Medis kursverksamhet, ateljéutrymmen för konstnärer, skriftskola och vävning. Sedan två eller tre år tillbaka ekar dock prästgården tom.Vi går runt i huset och betraktar de olika rummen. Det ser slitet ut, men fönstren är rundade och stora och taket högt. I ett av de stora rummen finns en gammal kakelugn i gräddvitt och guld och under de smutsiga korkmattorna som lagts in någon gång på 60-talet finns vackra trägolv och rött kakel.– Den ursprungliga grunden och teglet från 1780-talet finns kvar och teglet är högst antagligen från Sund, säger hon och förklarar att det på den tiden fanns flera tegelbruk i närområdena.– Det kan ha kommit från Kulla i Sund eller från Prästö eller Töftö.– Det finns mycket historia i det här huset, konstaterar hon.Ställe för vilaVi går upp till övervåningen där gamla vävstolar, skriftsskolelappar och tapetrullar vittnar om de olika verksamheter som inrymts i prästgården under de senaste åren.Huset är i grunden i bra skick, men det skulle krävas en del renoveringsarbete för att kunna använda det igen. Och det är även den heta frågan. Ska huset användas igen och i så fall till vad?– Det hela handlar ju om att det saknas pengar och att Sund-Vårdö församling är en liten församling. Men sedan ett tag tillbaka har en förening som heter Den Inre Oasen planer på att göra prästgården till ett retreat-ställe, dit folk skulle få komma för att vila upp sig med hjälp av den andliga sidan, säger hon och fortsätter:– Församlingen skulle kunna ha glädje av att samarbeta med dem.När, var och om detta slutligen blir av vet Juanita Fagerholm-Urch inte.– Jag vet bara att det finns planer, men allt hänger väl även där på pengar. 

Andrea Karlsson