Tillsammans med två anställda från Sjöhistoriska museet i Stockholm står vi och väntar på att någon från försvarsmakten ska komma och möta oss. Estonias bärgade bogvisir ägs av museet, men det står på försvarets mark. Exakt var får vi inte skriva.
Till slut får vi gå fram till vaktbåset. Rutorna är tonade, men man kan se att någon rör sig bakom glaset. Jag får säga mitt namn i en mikrofon och lägga mitt pass i en lucka som öppnas. Genom högtalaren hör man tangenter som knattrar.
Vi kör sedan in på området i en liten karavan. Det är en underbar höstdag. Några sjöfåglar glor slött på ett militärt fartyg som sakta kör ut ur hamnen. Hundra meter längre fram skymtar vi den verkliga anledningen till att vi är här: det grå tältet som sedan några år tillbaka hyser ett av den svenska sjöhistoriens mest ökända och omdebatterade föremål.
Allt är lite förvridet
Jag hade kanske velat förbereda mig lite innan vi gick in i tältet. Skänkt en tanke åt de som aldrig kom fram till Stockholm den där natten för snart 20 år sedan. Tänkt över vad som ligger inne i tältet. Funderat lite kring den där stora metallklumpen som bättre än kanske något annat föremål i Sverige visar vad som kan hända när människan tror att hon kan kontrollera, tämja eller övervinna naturens krafter.
Men jag får inte tid till eftertanke, för plötsligt står vi bara där, öga mot öga med den där hemska metallklumpen.
För den är verkligen hemsk. När man kommer in i tältet ser man bogvisiret bakifrån, upp och ned. Den ena av de två gigantiska hydralkolvarna är böjd. Den andra saknas helt efter att ha skurits bort i samband med bärgningen.
På långt håll ser visiret hyfsat välbevarat ut, även om det är rostigt och färgen håller på att flagna. Men när man kommer närmare märker man att väldigt få vinklar stämmer. Inget är rakt, allt är lite förvridet.
Initialerna AJ ingraverade
Vi går runt visiret, vars konturer går att skymta på det gråa betonggolvet genom en tydlig rostrand.
På styrbords sida framträder en gigantisk buckla. Enligt haverikommissionen uppstod den när visiret lossade och slog i bulbstäven, den knöl som finns längst fram på kölen. Enligt konspirationsteoretikerna är den beviset på en kollision. Kanske med en ubåt.
När man står och tittar upp längs det som en gång var Estonias för liknar det man ser en puckelpist som slutar i en stor grop. Ju längre man tittar, desto fler skador hittar man.
När jag går några steg till får jag syn på något som säkert skulle få de flesta ålänningar att haja till och känna sig rätt illa till mods. På visiret finns Rederi Ab Sallys flagga tydligt ingraverat. Det är svårt att tänka sig ett sämre ställe för den legendariske skeppsredaren Algot Johansson att ha sina initialer inristade.
Jag frågar om de som följt med från Sjöhistoriska vet vad initialerna står för, och tyst för mig själv tänker jag på hur obehagligt det känns att en del av ett från början åländsk fartyg ligger här. Jag vill nästan be om ursäkt.
Sakral stämning
Tältet innehåller inget förutom bogvisiret och den klimatanläggning som ska se till att det inte rostar mer än det redan gjort. Det finns inga minnestavlor, inga informationsskyltar och det ligger inga blommor eller minnessaker någonstans.
Den enda som finns är tyg, betong och ett stort, rostigt och förvridet metallstycke. Ändå är stämningen inne i tältet sakral. Utan att tänka på det talar jag lite tystare och försöker uppträda med lite större värdighet än annars.
Känslan när jag kliver ur tältet är densamma som när jag stiger ur en kyrka. Axlarna faller genast ned några hack, det går att le och skoja igen och humöret stiger.
Efter att ha tittat på de lugna vattnet vid militärbasen någon minut är det återigen svårt att verkligen föreställa sig vad som hände för 20 år sedan, när samma hav vi tittar på nu visade sig från en helt annan sida.
Men samtidigt är det något vi aldrig får glömma.
Fredrik Rosenqvist
fredrik.rosenqvist@alandstidningen.ax
tel: 26637
Fredrik Rosenqvist
