Under nian i högstadiet tänkte sig Philip Eriksson att han skulle bli husbyggare. Det året var det dock många som sökte till husbyggarutbildningen på yrkesskolan och han hade inte tillräckligt bra betyg. En inkännande studiehandledare tipsade Philip om att göra sin prao på Lappfjärds folkhögskola under en vecka. Han hade spelat i band och upplevt det som coolt att spela in. Där, på Lappfjärds folkhögskola, skapade eleverna en konsert den veckan. Philip hade spelat både elgitarr och trummor, och dessutom studerat såväl klassisk gitarr som operasång vid Ålands musikinstitut. Han blev delaktig och fick kompisar direkt.

Mycket riktigt landade det i studier i ljudteknik i Lappfjärd för Philip den hösten.

– Hårdast var det att lämna min yngsta syster Fanny som är tolv år yngre än jag, minns han.

Men han upplevde otroligt mycket roligt där på skolan.

– Den passade min inlärningsstil. Jag hittade rätt där! Jag tyckte att studier kunde vara roliga, säger han och återkopplar till den inte alltid helt lätta grundskoletiden där hans dos av dyslexi påverkade hans skolgång.

Singlade slant

Efter folkhögskolestudierna fick han jobb som ljudtekniker på Cinderella och Audiotrade, samtidigt som han pysslade med andra musikprojekt tillsammans med kompisar. Egentligen hade han kunnat fortsätta så. Han hade ett bra jobb. Men han singlade slant om huruvida han skulle fortsätta eller börja på Ålands lyceum. Slanten visade på det sistnämnda. Och så blev det. Han hade tittat på andra utbildningar och insett att bland annat Dramatiska institutet (DI) i Stockholm, nuvarande Stockholms konstnärliga högskola, krävde grundläggande behörighet och han ville verkligen vidare.

– Jag tvingade mig igenom lusse. Jag hittade en tjej där, det gjorde det lättare. Men det var inte min roligaste tid. De andra var två år yngre.

På DI var det ingen som frågade efter hans betyg, det räckte med att ha gått gymnasiet. Däremot var det en omfattande antagningsprocess.

– Det var hårt att komma in. Jag skrev min första essä som handlade om att analysera ljudet till en film och jag blev inbjuden till första intervjun. Det gick bra, det var tre lärare som intervjuade. Och jag måste ha gjort något rätt, säger han leende.

Nästa steg var ett helt praktiskt test – att göra ljudet till en film.

– Jag kände mig hemma tack vare kunskaperna från Lappfjärd. Lärare ställde frågor under tiden. Tre timmar gick snabbt.

Återigen gick han vidare. Avslutande delen handlade om att de sökande till de olika linjerna spelade in en film under tre dagar tillsammans. Lärare följde med under processen och ställde frågor. Det här var första gången Philip skapade en film. Tidigare hade det bara handlat om ljud och ljudeffekter för hans del.

– Jag kände att jag hade gjort allt jag kunde, säger han om när intagningsproven var klara.

Några veckor senare fick han beskedet. Glädjen var stor när det uppdagades att han hade kommit in. När han började på skolan visade det sig att de flesta hade gått utbildningar i bland annat film- och manusförfattande.

– Men jag fick lära mig mycket av klasskompisar och lärare.

De hade det kreativa, filmberättandet, men inte det tekniska. Det hade däremot Philip.

– Jag blev lite teknisk mentor åt mina kompisar.

Praktik gav jobb

Mycket av sin tid tillbringade han där på skolan, ofta från morgon till sen kväll och även under helgerna. Han belyser ynnesten i att få sitta där i tre år, och ha rum och verktyg att göra. Sin tremånaders praktik förlade han på EA DICE som är ett svensk programvaru - och datorspelsutvecklingsbolag. Anledningen till att han sökte sig dit var att en gammal elev från skolan jobbade där och Philip blev lockad under ett studiebesök.

– Jag tyckte att de gjorde skitcoola grejer. Filmer är rätt outmanande för en ljuddesigner. Ofta är det väldigt sparsmakat och jag kände hela tiden att jag egentligen inte hade ett intresse för det, utan ville göra cool ljuddesign.

Praktiken innebar att Philip fick dyka rakt in i arbetet med Star Wars- och Battlefield-spel.

– Det var ”Right up my Alley”. Jag fick sätta mig och göra ljud direkt.

Praktiktiden utnyttjade Philip väl. Han visade framfötterna och blev mycket riktigt erbjuden jobb innan studierna var avslutade, vilket innebar att han dagtid jobbade på EA DICE och kvälls- och nattetid med att avsluta sina studier. På slutet drabbades han av utbrändhet.

– Jag körde bara på! En natt blev det för mycket.

Framför allt var han väldigt trött. Det blev lite ledighet och någon veckas vistelse på Åland. I efterhand insåg han att det inte handlar om att vara svag att vara ledig. Han insåg också att han säkerligen skulle ha bemötts med förståelse, om han bara hade varit transparent gentemot företaget kring sin ohållbara situation. Hans normalnivå hade blivit att köra på i 150 procent. Men det fanns en rädsla där i bakhuvudet eftersom han hade ett kontrakt och inte ett fulltidsjobb.

När han drog ner på takten kändes det som om han körde i slow motion. Kontrasten blev stor.

– Det var en hård omställning, men en bra läxa! Det tog ett år innan jag kom till att vara på det nya normala. Efter det har jag kunskapen om var min nivå ligger, och hur mycket jag kan pusha mig själv. En begränsad tid går det att köra på i 150, men inte hela tiden. I min bransch är det otroligt många som jobbar för mycket. Nu är jag chef för ljudteamet och jag vill inte att mina kollegor ska hamna i den situationen.

Han vill aldrig vara med om det, även om han vill se att medarbetarna presterar och han kan kräva mycket av dem.

– Men det ska vara roligt!

Han har också insett att han under den där tiden, när han både jobbade och slutförde sina studier parallellt, satt väldigt mycket ensam eftersom det var under kvällstid han jobbade med skolprojektet, på egen hand.

– Min grupp hade bestämt att vi skulle göra den längsta filmen i DI:s historia, säger han om deras 75 minuter långa spelfilm – jämfört med de 30 minuter som uppgiften gav.

— Ju mer teamkänsla man har desto mer energi får man av varandra och känner att man inte är ensam i båten.

När filmen var klar tittade han på den under premiären, men några fler gånger har han inte klarat av att se den – även om den i lite anpassad version visats både på SVT och på Folkets bio.

Nyskapande spel

Sammanlagt blev det fem år på EA DICE. En tid då han snittade på att skapa ljud till ett spel i året. Han hoppade mellan Star Wars och Battlefield. Och även om det var samma företag handlade det om att jobba med olika kollegor, med olika kultur och mindset. Han fick verkligen vidga sina vyer.

Under tiden han jobbade där stötte han på kollegor från företaget Hazelight som jobbade i lokaler intill.

– De höll på med ett nytt spel och jag fick testa att spela. Det kändes intressant. De hade ett filmiskt sätt att se på det.

Han nämner grundaren till Hazelight, Josef Fares, och hans dramaturgiska kunskaper. Företaget var betydligt mindre, med avsevärt färre medarbetare. Och när hans dåvarande flickvän Ann-Sophie Mongeau, som kom från Kanada, började prata om att de skulle hitta ett ställe att jobba tillsammans på föll valet på just Hazelight. För henne tog det dock länge att få sina papper klara och Philip hann börja jobba där innan henne. För Philip, som hade blivit erbjuden rollen som Lead Sound Designer, florerade tankarna kring om han var redo för det. Dessutom innebar det att han tog rollen av en annan.

– Jag litade på mig själv, jag hoppar gärna utför klippor. Men det var verkligen ett extremt självreflekterande.

Philip började jobbet i februari 2019 och Hazelight hade, innan Philip kom in i bilden, hållit på med actionäventyrsspelet ”It takes two” i ett år men hade ännu inget som helst ljud till det.

– Josef frågade ofta: ”Har vi ljud till spelet nu?”.

Philip berättar om en helt ny kultur, en ny struktur – och hur han inte hade några kollegor alls till att börja med. Hans utmaning var att ta reda på hur han praktiskt skulle göra det – utan verktyg. Men så hittade han sin första kollega som kom in med mycket tekniskt kunnande.

– Då tog det ny fart. Vi hittade vår grupp, vår egen kultur och vi influerade varandra. Jag var inte ensam längre.

När de spelade upp en snutt för Josef höll han på att flyga av stolen.

– Med mina kollegor – i den konstellationen – det var som att vi besteg Mount Everest. För alla i teamet var det här ett av de tuffaste projekt som de kommer att göra. Men vi höll positiviteten uppe och Josef litade på oss till hundra procent. Vi hade en tillit från honom och hela Hazelight.

Och det gav resultat. De har fått väldigt mycket erkännande från branschen. Folk har velat lyssna på dem och Philip har deltagit i stora seminarier och konferenser, bland annat i San Fransisco. Mycket har dock skett online under coronapandemin.

– Vi har fått många nomineringar för ljud och bild, och priser, bland annat för bästa spel. Det har varit hårt, men vi fick något för det.

Flyttade till Åre

Även om han är stolt över spelet är det ändå kanske det här med att ha skapat en kultur, ett team, som har integrerat sig med Hazelight som han är mest stolt över. Inom spelindustrin pratar man mycket om att jobba tills man är slutkörd – tills ”crunch”.

– Vi har inte jobbat så även om vi har jobbat mycket.

Han återkommer till att bibehålla energin och motivationen, och inte nå det negativa. Och att ta det lugnt och pusta ut efteråt. Själv valde han att flytta till Åre efter projektets slut.

– De senaste tio åren har jag varit mycket i fjällen. Vandrat, klättrat …

I något skede kände han att ville bo nära det. Nära det som han har som hobby. Och när det blev möjligt med distansjobb var Åre ett bra alternativ.

– Jag flyttade dit tillsammans med Ann-Sophie. Vi kom på det här i slutet av projektet. Alternativet var Alperna. Vi släppte spelet den 26 mars 2021 och flyttade hit veckan efter. Först bodde vi i ett radhus, men nu bor jag i ett mysigt hus uppe på Åreskutan. Jag kan skida från altanen.

Efter sex månader valde Ann-Sophie att flytta tillbaka till Kanada och Philip har nu en ny rumskompis. Stockholm förknippar han fortfarande till stor del med stress och fokus på jobb. I Åre, däremot, har han hittat en bra balans.

– Jag sitter och jobbar och sedan går jag ut och gör något med kroppen. Eller bara andas. Nu bor jag nära min hobby och måste inte åka iväg på ledigheter.

I Åre skidar han sex dagar i veckan.

– Alla morgnar förutom måndagar då jag har möte. Jag gillar att få lite skit under naglarna och ont i kroppen. Att bli utmattad av fysisk aktivitet – det är avkoppling.

Fortsätter tillsammans

Nu är det nya projekt på gång inom företaget. Projekt som han inte kan berätta om.

– Jag känner mig väldigt motiverad. Ett driv. Många i teamet har stannat. Det finns energi och glädje. Vi fortsätter vår resa tillsammans och sätter i andra växeln, tittar längre framåt – kanske fem år framåt. Vi vet vad vi vill. Den 25 maj är en av de sista prisutdelningarna. Vi har haft så många olika nomineringar med vårt lilla, lilla team. Det är en sådan vinst bara det. Det ska egentligen inte vara möjligt, men det har gett mycket energi för framtiden.

Han ser betydligt mer film än han spelar spel. Men även om han gärna tar inspiration från filmen beskriver han samtidigt ljudresan när man skapar spel och där man hela tiden jobbar tillsammans och där ljuddesignen inte kommer sist. Spelen handlar i dag mer och mer om dramaturgi, och det handlar inte lägre bara om att nå nästa nivå.

– Det handlar mer om upplevelsen. Du är interaktiv. Det är intressant att få vara med och utveckla. Nu ska musiken säga något. Ge en effekt.

– Jag har haft en cool professionell resa, men jag har haft bra lärare och mentorer.

Folk omkring honom som har stöttat, understryker han, och beskriver med tacksamhet bandkompisar, familjen, kompisar, lärare, musikaliska eldsjälar på Åland, kollegor och andra inom ljudgemenskapen, och klasskompisarna.

– De som läser och tar till sig ska ha tack för inspiration och energi, säger han och vill samtidigt särskilt lyfta fram bandkompisarna: Kevin Lindqvist, Isak Hannus, Mattias Ikkelä-Koski och Niklas Lindblom.

– Det var någonstans med dem som allt startade, kring ljud och ljudteknik och teamarbete.

Samtidigt inflikar han att det har varit lite av en drivkraft att motbevisa familj och vänner i att det faktiskt går att gå den väg han har gått. Och han är inte färdig med Hazelight. Han har ännu mycket att uträtta där. Så länge han kan utvecklas stannar han. Han vill nå nya nivåer.

– De nomineringar vi har fått är en vinst och en bedrift, men nästa gång ska vi vinna – nya nivåer!