I 15 år har hon varit stadsarkitekt i Mariehamn, Sirkka Wegelius. Att hon överhuvudtaget blev arkitekt var dock ingen självklarhet. Under uppväxten i en mindre ort i Åbotrakten jobbade köpmannaföräldrarna väldigt mycket, men Sirkka och hennes syster höll sig sysselsatta.

– Vi ritade dagarna i ända. Jag var intresserad av mode och skapade säkert hundratals pappersdockor och garderober till dem.

Hon skapade även till kompisar och fick dessutom kläder uppsydda av en sömmerska. Intresset för att rita utvidgades till en tanke om en eventuellt framtid inom det. Kanske som konstnär. Planen var att hon skulle söka in till Ateneum i Helsingfors hösten efter gymnasiet. Praktikaliteter avgjorde dock. Hon kunde nämligen söka in till arkitektutbildningen vid Tekniska högskolan i Helsingfors redan under våren den sista terminen i gymnasiet. En tankedörr kring arkitekturen hade öppnats tack vare Sirkkas moderskapslärare som tyckte att arkitektyrket skulle passa henne.

– Jag kände ingen arkitekt men var nyfiken och tänkte att jag kunde gå någon kurs. När jag fick reda på att jag hade kommit in i juli bestämde jag mig för att pröva på. Om det var tråkigt kunde jag söka till Ateneum nästa gång. Jag är den typen av människa som kastar mig in i saker. Jag är öppen, vill lära mig saker och utvecklas. Hela livet har jag varit sådan.

Uppdrag på Åland

Det visade sig att hon var särskilt bra på bostadsplanering och lärarna ville ha henne som assistent, vilket betydde att hon var med och undervisade på studiokurserna. Sirkkas licentiatarbete handlade om förstäderna i Helsingfors – bevarande eller ickebevarande. Under 20 år fortsatte hon med undervisningen, samtidigt som hon hade sin praktik tillsammans med maken Fred och jobbade med byggnadsplanering.

När hon och Fred träffades under studietiden hade han studerat i New York men tog några kurser i Helsingfors. Det här var efter studentrevolutionen och man pratade väldigt lite om arkitektur.

– I mitten på 1970-talet var det inte det man värdesatte. Men han pratade om det och var så entusiastisk att det smittade av sig och gynnade mig jättemycket.

Redan på 1980- och 90-talet, innan flytten till Åland, jobbade hon och maken med olika uppdrag i Mariehamn genom sin gemensamma arkitektbyrå. Sirkkas svärmor kom från Mariehamn men hade flyttat till Helsingfors. Svärföräldrarnas sommarställe fanns dock kvar i familjens ägo på en holme utanför Järsö.

– Alla somrar var vi där.

Allra första gången Sirkka kom till Åland var 1975. Hon hade sett Stormskärs Maja, och även om den bilden kanske inte riktigt stämde överens med den dåtida verkligheten var det ett kärleksfullt möte.

– Vi åkte runt på Åland mycket den första sommaren.

Jobb som stadsarkitekt

Efter det tillbringade hon varje sommar på Åland. När Folke Wickström skulle sluta som stadsarkitekt i Mariehamn 2006 beslöt sig Sirkka för att söka tjänsten.

– Min man hade alltid velat bo på Åland så jag sa: ”okej, vi provar”. Svärmor hann dö innan, säger Sirkka och inflikar att hon skulle ha uppskattat att svärdottern började som stadsarkitekt i Mariehamn.

– Hon hade alltid älskat Mariehamn. För mig var det viktigt med hennes positiva minnesbilder av Mariehamn – alla gamla miljöer.

Det här gjorde att mycket ändå kändes bekant för Sirkka redan innan flytten.

– Åland var nästan lite heligt för henne.

Stadsplanering var däremot nytt för Sirkka. Med sig i bagaget hade hon dock erfarenheter från att ha varit invald i Esbos stadsplaneringsnämnd och ha verkat där i sex år.

– Det var en jättebra skola! Jag hade lärt mig ganska väl det här med stadsplanering. Dessutom hade jag suttit i Nylands Förbunds styrelse, som sysslade med regionplanen för Nyland och som jag då var tvungen att lämna. Det var jättevärdefullt att ha både stadsplaneringen och det större perspektivet.

Hon fick en flygande start på jobbet. Rätt snabbt insåg hon vikten att tänka igenom alla konsekvenser då det redan nästa dag kunde komma frågor kring något hon hade pratat med någon om.

– Och att inte lova något i telefon.

Med värme i rösten konstaterar hon glädjen i jobbet som inte enbart har handlat om byråkrati utan också om att planera, bland annat bostadsområden.

– När jag kom hit fanns det en beställning. Det hade inte planerats bostadsområden på länge.

Genast sattes arbetet igång och hon nämner skapandet av allt från Svärtesgränd till Södra Lillängen.

– Det har varit jätteroligt att kunna använda de kunskaper som är mina starkaste sidor som arkitekt.

Hon beskriver en bra stämning på kontoret och ett arbete som rör sig framåt i en positiv anda. Men visst finns det saker hon kan bli trött på – som de ständiga omorganisationerna.

– Nu är det på gång för femte gången. Det går mycket tid åt det. Den senaste ändringen var lyckad. Nu får den gärna vara som den är.

Stort musikintresse

När hon flyttade till Åland tillsammans med familjen köpte de ett hus ritat av Hilda Hongell på Norragatan i Mariehamn. Somrarna tillbringas fortfarande på holmen utanför Järsö. Dessutom har familjen kvar makens föräldrahem i Esbo.

– Det finns mycket som borde göras, säger hon om alla fastigheter, men konstaterar också:

– Överallt som man har fastigheter behöver man ha någon som ser efter och som man kan lite på.

Hon inser att hon alltid kommer att brinna för bostads- och stadsplanering. Som ung läste hon mycket och gör så fortfarande. Även om det numera främst blir litteratur som anknyter till yrket så är det också just så att hon ständigt vill lära sig nya saker inom sitt yrkesliv. Ungdomens pianospelande är en av de sakerna hon vill uppta igen. Först ska hon ta sig över tröskeln att ta itu med det och spela ett visst antal timmar i veckan så att tekniken kommer i ordning och hon kommer till samma nivå hon var innan. Som sjuåring började hon nämligen spela piano och spelade sedan även i konservatoriet i Åbo under många år.

– Men sedan jag fick barn och mycket arbete har jag inte spelat så mycket.

Det var genom intresset för att lyssna på musik, som väcktes tidigt hos henne, hon i barndomen insåg att hon ville spela piano.

– Vi hade en gammal grammofon hemma på 50-talet. Jag spelade på den dagarna i ända.

En låt gick särskilt varm, en italiensk låt. När skivan gick sönder fick hennes pappa helt sonika se till att köpa en ny åt henne. Och nog fanns tanken att hon skulle bli pianist. Samtidigt insåg hon att hon i så fall borde ha börjat spela tidigare, och med riktigt bra lärare. Musiken är dock fortfarande nära hennes hjärta. Hon säger det med eftertryck och beskriver den klassiska musiken hon gärna lyssnar på.

– Utan musik är livet ett misstag, så som en filosof har uttryckt det.

En trädkramare

Sirkka återkommer till stugan och hur viktig den är som avkoppling.

– Den är från 1950-talet. Jättemysig och trevlig. Där finns en hel vägg full av böcker. Den har ett fint läge precis vid farleden. Vi försöker skydda naturen och djuren där, säger hon och beskriver naturvårdsåtgärderna med bland annat betande får där varje sommar.

– Där finns fina lövängar. Det är en fantastisk natur på Åland!

På holmen står hon gärna och tittar på havet och fåglarna.

– Allt stannar av och jag bara tar in. Mest bara njuter jag av att vara där och inte göra någonting. Det är den bästa platsen på jorden! Naturen är jätteviktig för mig. Jag är en riktig trädkramare. Det här med att exploatera naturen är lite svårt för mig.

Hon påminner om det viktiga i att alltid göra utredningar innan en exploatering, och om att alltid vara försiktig. Balansgången. Och om att det ofta först är när något är borta som man märker och saknar det. Samtidigt påminner hon om att just Mariehamn har så lite markareal, men också om den unika variationen i naturmiljöerna.

– Allt från bergsbundna miljöer med martallar till unika blomsterängar i södra Mariehamn. I en så liten stad!

Väckas ur Törnrosasömnen

Hur vill hon då bli ihågkommen som stadsarkitekt i Mariehamn?

– Min årsring. De bostadsområden som jag har tagit fram. Att man ska trivas i dem och minnas mig.

Sirkka har fortsatt Folke Wickströms långsiktiga arbete, säger hon. Hon vill att staden fortsättningsvis ska vara välkomnande och trivsam. Hon beskriver den första stadsplanen av George Theodor Chiewitz från 1859 som jättefin.

– Han räknade med att 20.000-30.000 skulle kunna bo här, utan att husen behövde vara högre än tre våningar. Det var mer på ett europeiskt sätt – vägg i vägg – och med tydligare kvarter. En kvartersstad, enhetligt sammanhållen. Om man skulle få som man vill skulle man återskapa den. Förtäta inåt. Han var prominent och visste vad han sysslade med. Den stadsplanen var den första i Finland som var tänkt som en stenstad.

Hon vurmar också verkligen för Doktorsvillan i Mariehamn. Exteriört har den nyligen målats, men invändigt hoppas hon innerligt på att den ska återställas till den pärla den en gång varit. Engagerat och med svepande rörelser beskriver hon takbalkarna som de har upptäckt att finns bakom skivorna som lagts in en gång i tiden.

– Det är en unik byggnad ritad av Lars Sonck. Den enda offentliga byggnaden kvar från Badhusepoken.

Sirkka nämner även arvet från Societetshuset, det som finns kvar bevarat och som nu bara står i ett lager men som kunde användas för inredningen av Doktorsvillan. I Hamnmagasinet fanns nämligen en vägg som inte hade öppnats sedan 1970-talet och där allt från trappor, dörrar och vägghyllor till bord, lampor och väggmålningar fanns. Hon har verkligen en innerlig önskan om att staden skulle satsa på Doktorsvillan. Två politiska kommittéer har varit engagerade.

– Byggnadsritningarna finns. Allt var klappat och klart men röstades ner med två röster, säger hon om omröstningen i stadsfullmäktige nyligen.

Svärmors garderob

På frågan vilken som är den, i hennes tycke, finaste staden i världen, svarar hon:

– Venedig. Den står över allt annat. Wien är också fin, på grund av ringvägen runt. Allt innanför kan man promenera till.

Just genom att promenera är det sättet hon vill uppleva en stad på.

– Olika atmosfärer, karaktärer. Det ska vi också värna om i Mariehamn. Vid forskning kring stadskärnor har man kommit fram till att en viktig pelare i en framgångsrik stadskärna är gammal bebyggelse av väl kvalitet. Det ökar attraktionskraften. Det är viktigt att ta hand om det som är kvar!

Hon åker också gärna till Helsingfors för att gå på utställningar och kaféer. På fritiden försöker hon också följa med dottern Julia på någon ridtur.

– Hon har en sköthäst i Jomala.

Samtidigt som hon berättar det, kontrar hon snabbt med att hon inte är en särskilt kunnig ryttare, men att hästen är så snäll och lugn att det till närmaste känns som att sitta i en soffa. Sirkka åker också gärna längskidor.

– Jag älskar att vara i skogen – alla årstider! Det jag tycker om på Åland är vandringslederna. Det är det bästa, min favoritsyssla, min stora hobby! Alla 15 åren har jag gått och hittat nya. Det är inte alla som är markerade på kartor.

Hon nämner enkelheten, tillgängligheten, och skogen som den bästa platsen att få bort eventuell stress. Hon uppskattar att den är aktivitet som inte kräver någon särskild utrustning. Överlag är hon dock otroligt klädintresserad. Det intresset delade hon med sin svärmor, som dessutom hade samma klädstorlek som Sirkka har. Hela hennes stora garderob har Sirkka ärvt och bevarat. Kläderna passar henne perfekt. Inte sällan var det specialsydda kläder det handlade om.

– Eller så var det någon mannekäng hon hade köpt av. Hon hade jättebra smak. Livet är en cirkel. Jag har kommit tillbaka till de intressen jag hade som liten!