Jerry Wilhelmsson kom tidigt och helt naturligt i kontakt med dykningen. Hans fasters man Boris Lundberg höll på med dykning. 

– Också farsan höll på, säger han om pappa Göran Wilhelmsson.

– Och min gudfar Jan-Erik Ståhlman. Jag fick hans gamla dykutrustning. Annars hade jag nog inte haft råd att skaffa en egen då, säger han om tiden när han började dyka.

Redan 1986 gick han en kurs i fridykning, 15 år gammal. Några år senare gick han en dykarkurs som dykarklubben Nautilus ordnade i Idrottsgården. Efter det blev det många kurser.

Men intresset för vad som fanns där under havsytan fanns redan tidigare. Som barn hittade han grejer på havsbotten med hjälp av en magnet på ett snöre.

– Jag hittade allt möjligt, säger han småskrattande.

På den tiden – när han började dyka – fanns det inte särskilt bra dykardräkter kan han konstatera så här i efterhand. Främst blev det dykning om somrarna när det var varmare i vattnet, men samtidigt sämst sikt. Man fick helt enkelt ta den utrustning som bjöds. 

Rätt snart efter att ha gått klart kursen åkte han dock till Eilat och dök. Han var ivrig och snorklade direkt på kvällen vid ankomsten till den israeliska turistorten vid Röda havet.

– Det var så fin sikt, man såg säkert 25 meter. Jag dök hela veckan, minns han.

Då var det spännande att åka iväg och dyka, och att upptäcka undervattensvärlden med all färgsprakande rikedom av fiskar och koraller. Genom åren har det blivit ett antal dykäventyr utomlands. Visserligen kan han tycka att en gravid rocka kan vara fascinerande, eller en jättekrabba utanför Norges kust, men numera tycker han att det är absolut mer intressant att dyka här hemma. Ofta blir det så att hela familjen snorklar under utlandssemestrarna i stället. Vid en resa till Vietnamn med familjen för ett par år sedan dök han inte över huvud taget, inser han.

– Och när vi var till Mexiko dök jag bara i grottor där.

– Vraken är de mest spännande. Historien kring dem. Att se alla detaljer som finns kvar. 

Den stora upptäckten

Han har dykt på de flesta kända vrak i de åländska vattnen. Rätt snabbt kommer han in på den där dykturen som hittills har givit honom mest adrenalin och väckt mest uppmärksamhet. Det handlar förstås om upptäckten av vraket som ingen hade sett på havsbotten innan han råkade komma på det av en slump. Han berättar om den där första känslan, den som han fick redan när han upptäckte vraket på ekolodet. Han dök söder om Björkör i Föglö. Hans pappa och en kompis fanns i närheten. Och när han gjorde upptäckten visste han att ingen annan visste. Egentligen sökte han efter ett annat vrak, en ångare, men så kom det här i hans ekolod i stället. Ett välbevarat fartyg i trä.

– I ekolodet såg jag genast att det var ett vrak och att det var rätt så helt.

Han dök över hela vraket och filmade. 

– Det finns jättemycket grund där. Fem stycken ankare var kvar så det måste ha gått fort, säger han om händelseförloppet.

Han insåg att någon i ett tidigare skede måste ha rivit bort saker uppifrån eftersom däcket var bortslitet och han kunde se rakt ner i lastrummet där flaskorna fanns. Skrovet var ändå helt och i fören såg han en galjonsfigur som ännu hade en del guld kvar.

– Det är det häftigaste vraket jag har hittat! Och det är det häftigaste vraket vi har här, i den åldern.

Ganska snabbt åkte han tillbaka till fyndplatsen tillsammans med dykkompisarna från Baltic Underwater Explorers.

– Nu får man inte dyka alls på hela det där området. Numera finns det fyra sådana naturskyddsområden.

Egentligen tycker han att det är väldigt synd att det är så, att man inte får dyka på de platserna.

– Vi påverkar inte naturen negativt genom att dyka. Vi grumlar inte ens upp, vi rör inte ens botten.

Detektivarbete kring vraket

Under perioden kring fyndet av ”flaskvraket” gick telefonen varm hos Jerry. Fyndet väckte stort intresse i media.

– Det ringde till och med på nätterna.

Eftersom det inte fanns någon registrerad förlisning blev det en hel del detektivarbete innan det så sent som tidigare i år, med hjälp av såväl forskare från Hull i England som vrakentusiastiska vänner i Finland och på hemmaplan, visade sig handla om briggen Regard från Hull. Och fyndet fortsätter väcka fascination.

– Det visade sig också att Luke C Taylor som hade varit kapten på fartyget hade bott mittemot sjöfartsmuseet i Hull, och det blev stor uppståndelse där, berättar Jerry och nämner att bland annat The Times har skrivit om fyndet.

Även om han har dykt på vrak i bland annat Norge, Egypten, Thailand, Kanarieöarna och Cypern så understryker han att de vraken är plundrade och att det ofta bara är skrovet kvar på dem. Att de är väldigt rostiga och inte har några detaljer alls.

– I Thailand var det vrak som var bara som kolosser med växter på, utan någonting löst kvar.

När han om somrarna dyker ner till vrak på 70 meters djup på hemmaplan använder han samma grejer som om han skulle dyka på vintern.

– Det är två grader där nere.

Jerry tippar att det finns omkring 400 kända förlisningar runt Åland, men att det i realiteten rör sig om säkert 1.000. Sammanlagt har han dykt åtminstone 700 timmar. Och hela tiden finns den nog där – längtan till nästa dyk. Ett liknande vrak som Regard kommer han nog inte att hitta igen, tror han.

– Men jag ska försöka! Jag har beställt ny sökutrustning till båten, säger han och inflikar att han gärna tar emot tips.

Viktigt för eftervärlden

Förutom att han har sitt egna dykföretag JW dyk är han en av grundarna till just Baltic Underwater Explorers (BUE) tillsammans med dykarkollegorna Magnus Melin, Jan Lönnqvist och Conny Alexandersson. Det var också tillsammans med dem han återvände till flaskvraket. BUE har omkring 3400 vrakföljare i världen, och de har lagt ut bilder och filmer som har sådär 45-50.000 visningar. De sökte och fick också bland annat tillåtelse att filma vraket Plus.

– Jag har nog simmat överallt därinne. Det är inte tillåtet annars.

För Jerry är det viktigt att det finns material tillgängligt för allmänheten – att vraken filmas, dokumenteras och på så sätt bevaras till eftervärlden. Han filmar och Magnus Melin tar stillbilder. För att det ska bli ett bra resultat är det väldigt viktigt att de andra dykarna lyser med starka lampor.

– De är ju snart borta, säger han om vraken.

– Vraken slits ganska mycket av sjöfarten och de som ligger grundare slits av vågor och vind. De som ligger på 60-70 meters djup är däremot välbevarade.

Stora magasin som spanska National Geographic och The Times har publicerat deras bilder, och även olika museer i Sverige har köpt in bilder. Också ålänningarna har fått uppleva utställningar på hemmaplan och lyssnat på föreläsningar av Jerry och Magnus.

– Vi var dessutom inbjudna till Belgien för att föreläsa och våra vrak. Magnus och jag åkte dit. Det var till en stor dykmässa ”Tekdive Europe”, en av Europas största dykmässor för tekniska dykare.

Han visar filmkamerautrustningen han använder sig av, liksom de oroligt starka lamporna som behövs. Han har ett helt rum med utrustning hemma i huset i Karrböle. Det är lätt att förstå att det är rätt omständligt att ge sig iväg på en dyktur. Att det tar flera timmar av förberedelser och att ta sig ut till ett vrak, följt av timmar av dykning och så turen tillbaka. Det blir lätt en hel dag som går åt. Men ett lite enklare ”afterwork-dyk” kan också vara väldigt avkopplande, säger han. En tur ut från Korrvik, kanske till Plus för en stunds dykning och andning i tystnaden.

Någon rädsla eller obehag vid dykning har han egentligen aldrig upplevt. En gång fick han tryckfallssjuka i armbågen, trots att han gjorde helt enligt alla tabeller. Men den kunde han behandla själv med syrgas. Vid ett annat tillfälle hade han och en dykarkompis dykt ner till ett vrak på 50 meters djup i Ålands hav men kompisens flaska med gas, som han skulle ta vid 21 meter, fungerade inte. 

– Han delade i stället med mig. Alla har i princip samma grejer och har gått samma kurser. Allt är riggat på liknande sätt.

Många timmar i drömbåten

Tidigare var Jerry också engagerad inom frivilliga brandkåren, men han har valt att avstå den fritidssysslan. Dykningen är vid sidan av familjen och båtlivet det han lägger sin tid på. Båtlivet har alltid varit viktigt för Jerry – allt som har med havet att göra. Inför den här båtsäsongen skaffade familjen dessutom äntligen drömbåten, en Nimbus 310. Det blev många båtturer i somras.

– Jag sov nog i den 45 nätter, konstaterar han och berättar att de har skaffat licens för att kunna ha betalande gäster ombord.

– VIP-kunder, säger han leende.

Den tio månader gamla blandrashunden Wilson är numera en viktig familjemedlem. När coronaläget gjorde att Jerry jobbade mestadels hemifrån, tidigare i år, valde familjen äntligen att skaffa hund. Det var lite ”nu eller aldrig”, inflikar Jerry. 

Jerry är utbildad automationsingenjör och sedan tolv år tillbaka jobbar han på Ålands elandelslag som mätningschef och besiktningsledare. Också där blir det en del dykning, bland annat för att kontrollera sjökablar. Alla drygt 15.000 mätare ska kollas kontinuerligt. Mest handlar det ändå om administrativt arbete, konstaterar han.

– Jag trivs bra. Det är ett bra gäng och bra arbetsuppgifter.

Visst händer det också både nu och då att han blir uppringd för att hjälpa till med allt från att kolla fartyg som har gått på grund, till att hjälpa någon som har tappat sin mobiltelefon i vattnet. Han är också fortsättningsvis engagerad som styrelsemedlem i dykarklubben Nautilus och kallar sig skämtsamt för ålderman. Det visar sig dock inte finnas så många yngre dykare på Åland. Någon riktig tillväxt inom dykarkåren finns det inte. Det skulle vara bra med fler medlemmar i dykarklubben, menar han. Överlag säger han:

– Det finns många dykare, men inte så många som dyker …

Även om upptäckterna under havsytan i dag handlar om andra grejer än de han upptäckte med sin magnet som barn, kan han fortfarande fascineras över allt han hittar. Hans fru Linda vittnar om Jerrys känsla för vad som finns där under havsytan. Hon berättar om en händelse när de skulle ut och pilka och borrade hål i isen. Jerry var fast övertygad om att det fanns något just därunder och lyste ner med en ficklampa. Och mycket riktigt. Där fanns en propeller. Hålet borrades större och propellern bärgades. Det visar sig att Jerry gillar när det händer saker. Annars ser han till att det händer!

Text: Linda Wiktorsson-Lång