En häst drar en släde genom skogen. Det är mörkt men snön ligger vit. Det enda som hörs är plingandet från bjällrorna. Folket som är på väg mot julottan har klätt sig i sina finaste kläder. En förväntan, ja till och med en viss högtidlighet ligger i luften.

Ekipaget passerar ett hus längs vägen. Det anas ett varm ljussken genom fönstren, stearinljusen i granen har just tänts.

Familjen i släden fryser lite, och både vuxna och barn är trötta efter den tidiga väckningen. De har bråda tider bakom sig – förberedelserna har tagit mycket tid. Djuren har slaktats, hemmet städats från golv till tak, det har bakats bröd och bryggts mjöd.

Men snart är de framme vid kyrkan. Juldagens morgon är äntligen här, och med den tid för stillhet och vila. Men först ska en kapplöpning klaras av.

– Efter julkyrkan gällde det att vara snabbast hem. Det innebar en viss tur att vinna, till exempel trodde man att den som kom först även skulle vara färdig med skördearbetet på hösten först.

En blandning

När museiguiden Hanna Leppälä vid Ålands museum berättar om hur julen firandes förr är det inte svårt att se det hela framför sig.

Många av traditionerna har levt vidare, och är fortfarande självklara delar av vårt moderna firande. Andra traditioner har övergetts eller modifierats med tiden. Och inte minst har flera tillkommit så sent som under 1900-talet, ofta med inspiration från andra länder.

Redan under den fornnordiska tiden hölls fester just kring den brytningstid som infaller mellan slutet av december och en bit in i januari. Midvinterblot var en offerfest till gudarnas ära, och Hanna Leppälä konstaterar att det rörde sig om en ganska blodig tillställning.

– Midvinterblot hölls för att signalera att den mörka tiden var på väg mot en ljusare.

Sov på golvet

Spolar man fram till det förindustriella bondesamhället var julen för många årets höjdpunkt. Under stora delar av året ransonerades maten men nu var förråden fyllda inför vintern.

– Skörden var intagen och många djur slaktades eftersom det inte fanns föda till dem över vintern. Människorna hade nu mycket av allt och julen var den enda tiden på året då var och en fick äta så mycket de ville.

Julen var en magisk tid, präglad av folktro och sägner. Till exempel skulle hemmafolket inte sova i sina sängar under julnatten. Man trodde nämligen att de döda kom tillbaka då och sängarna reserverades för dem.

– I stället spreds halm över golvet och där sov familjen. Kom det gäster under julens fester fanns det plats även för dem att sova på golvet.

Skrämde och gladde

Julbocken har i sin tur dykt upp i lite olika skepnader och betydelser. I dag tänker vi kanske först och främst på en beskedlig halmbock eller på julbocken som delade ut gåvor – men förr talades det också till exempel i hotfulla ordalag om en bock som levde i skogen och som närmade sig hemmen i adventstid.

– Ju närmare jul, desto mer stilla måste människorna vara och man drog sig då till hemmen.

Särkilt på juldagen skulle folk hållas hemma, med undantag för kyrkliga besök.

– Försökte man gå på bybesök då fick man slaskämbaret framför sig: ”Är det julgrisen som kommer?”

Gästfrihet viktigt

Något som verkar ha genomsyrat firandet länge är givmildheten. I dag ger vi julklappar och traditionen med julkärvar till fåglarna lever vidare. Förr var det också viktigt att djuren i stallet skulle få extra fin mat under högtiden.

– Man trodde att djuren kunde tala under julnatten och ville inte att de skulle tala illa om familjen. Gröt sattes också ut till hustomten och tiggare fick inte skickas iväg utan att få något först, säger Hanna Leppälä.

Vissa traditioner sträcker sig alltså långt tillbaka i tiden, men många av dem är faktiskt inte så gamla.

På 1800-talet, i och med industrialismen, hände mycket kring julfirandet. På 1840-talet började uttryck som ”julbrådska” användas.

– Det var ett helt nytt ord hos borgare. ”Julstämning” förknippades i början med att man förberedde eller ”stämde” julen, och först senare har det fått meningen stilla stämning.

Hängde i taket

Utvecklingen gick nu mot att julen skulle vara barnens fest. Julgranar – även kallade julbuskar eller Mosebuskar – och julklappar fick en bredare spridning i de åländska hemmen först i slutet av 1800-talet.

– Granarna var ofta små, man kunde ha dem på borden eller upphängda i taket.

Jultomten var inledningsvis en blandning av den gråklädda gårdstomten som skyddade gården och djuren och den rödklädda S:t Nikolaus. Den reklam som Föglöbördige Haddon Sundblom sedan illustrerade till Coca Cola spred vida bilden av jultomten som en fryntlig och rödklädd julklappsutdelare. På 1900-talet fick tomten också sällskap av små nissar.

Hanna Leppälä ser traditioner, och upprätthållandet av dessa, som något värt att värna. För henne personligen är julen framför allt en familjehögtid.

– Men det kristna innehållet är också viktigt för mig.