Den gamla bagarstugan i södra Flaka är trång, orangemålad invändigt och när Ålandstidningen anländer på onsdagskvällen mycket svår att samtala i. Lemlänningarna Nicke Söderström, Johnny Nordman, Magnus Mansén och Dick Jacobsson – som alla bor ett par stenkast från den gemensamma replokalen – stämmer gitarrerna och beklagar sig över att lokalkollegorna ”&” har lämnat kvar en halvfull flaska mineralvatten.– Man får ju skämmas, säger Nicke Söderström skämtsamt.Själv föregår han med gott exempel och dricker en öl. Framför sig har han ett häfte med såväl nyskrivet som riktigt gammalt material.De äldsta låtarna kommer från bandets första år, 1994, då man gick under namnet ”Spud”.Hur känns det att se låtarna du skrev för 20 år sedan?– Inte så illa faktiskt, jag blir förvånad över hur bra de är.Men när gitarrerna är stämda inleder bandet med ”The Lie” som  har tillkommit efter bandets senaste platta ”Domestic Disturbance” från 2007.Det är snabbt, melodiskt och samspelt.Mycket Ramones-influenser, tycker jag.– Säger du det, det var den väl värd, säger Johnny Nordman före han drar i gång riffet till ävenledes nyskrivna ”Something is Holding Me Back”.”Då E var på modet”Under juldagens spelning bjuder Willycranes på fyra nyskrivna låtar. Men även två riktigt gamla.– En bra fördelning, konstaterar Johnny Nordman.”Sukker” från 1994 tillkom under den tiden då låtar som går i E var på modet.– Och vi försökte vara lite funkiga, säger Nicke Söderström.Före Ålandstidningen avslutar filminspelningen ska bandmedlemmarna välja en låt som sammanfattar Willycranes.– ”The Ride” är riktigt ”Willycranesig”, säger Nicke Söderström.Och visst förknippas det 20-årsjubilerande bandet med ett kännspakt ljud. Basisten Magnus Mansén nämner The Ramones och Motörhead som två av influenserna då det begav sig.– Kanske man kan säga att vi inspirerades av det som skramlar och har lite fart i sig.Väger upp rocklivetSedan Johnny Nordman anslöt vid millenieskiftet överger bandmedlemmarna sina vanliga liv när de stiger upp på scenen. Vad den som går till Dinos på juldagen ser är följaktligen Billy Hill, Reverend Jesus Chrysler, Dixon och Cohones Pistolero.– Att ha vanliga arbeten är ett sätt för oss att balansera rocklivet, säger Johnny Nordman.Att bandet har samlat på sig rikligt med rutin innebär samtidigt att det har blivit allt glesare mellan spelningarna. När de väl blir av brukar det bli rejält med drag. Samtliga bandmedlemmars favoritspelning var Tjudö vingårds säsongsavslutning för omkring tio år sedan.– Publiken var mellan 14 och 70 år och i början var vi lite skeptiska, säger Dick Jacobsson.– Men det blev riktigt, riktigt bra drag. Mikrofonstativen hamnade in på toaletten i slutet, säger Nicke Söderström.Senaste framträdandet var på Fishbait-festivalen i somras. Juldagsspelningarna på Dinos har blivit en tradition.– Vi behöver återhämta oss i ungefär ett halvår nu för tiden, säger Johnny Nordman. 

Robert Vickström