Vi träffar Fury i deras nuvarande replokal, i källaren hemma hos gitarristen Andreas Strömberg. Golvet är fyllt av sladdar, effektpedaler och notställ med spellistor. I taket hänger strålkastare på rad, det är som att kliva in på en riktig scen – och faktum är att replokalen har fungerat som just en scen under pandemin.

– Vi har streamat några liveframträdanden härifrån, säger Andreas Strömberg.

Några av bandmedlemmarna slappar i soffan, medan några andra småpillar på sina instrument och ser ut att vilja få intervjun överstökad så de kan börja lira, så får det bli.

De berättar om sin första, och hittills enda, utlandsspelning. Den ägde rum i Lomonosov i Ryssland någon gång i början av 90-talet.

– Vi fick en rolig idé som gick ut på att knacka på vid ryska konsulatet  och fråga om de kunde fixa ett gig i Ryssland, och det gick ju hem, säger sångaren Kim Dahlström med ett skratt.

Livet tog dem på olika äventyr

Bandet består i dag av fyra originalmedlemmar, samt ”nya” basisten Håkan Strömmer som anslöt för cirka sex år sedan. Hela gänget är mer eller mindre uppväxta tillsammans och har varit goda vänner sedan barndomen. De splittrades någonstans efter sitt ryska äventyr när medlemmarna gjorde olika vägval i livet. Någon började jobba på långfart, medan någon annan valde livet ombord på kryssningsfärjor ute i världen.

– Då blev det svårt att spela ihop, säger Andreas Strömberg.

– Och jag lade mina 25 år i dansbandssvängen, vilket just då inte hade gått att kombinera med att spela i flera band, säger trummisen Bror-Erik ”Linka” Pihjala.

När Andreas Strömberg fick nog av livet på sjön och hemlängtan kröp sig på, valde han att ringa ihop gänget igen – och på den vägen är de än.

Ni verkar ha en stor skara trogna fans som har följt era streamar under pandemin, och som längtar efter livespelningar. Hur kommer det sig?

– Stor och stor, men många ser det som lite nostalgi när vi väl får till en spelning. Många av dem är dessutom i samma ålder som vi och kommer från Standnäs, precis som vi gör, säger Niklas ”Kale” Karlsson, gitarrist i bandet.

Repkvällar – ett svårt pussel

Håkan Strömmer menar att de sista sex-sju årens relativt regelbundna krogspelningar, med undantag för pandemin, också har skapat en eller annan ny anhängare.

– Det har byggts på lite över tid, vilket är roligt, säger han.

Fury är ett utpräglat coverband, trots att man i gruppens barndom skrev en del eget material, och också har tagit med dem på sin repertoar vid några tillfällen.

– Det är kanske jag som puffar mest för att plocka upp en eller ett par av de gamla låtarna, trots att jag inte var med när de skrevs, säger Håkan Strömmer och fortsätter:

– Det vore lite coolt att knyta an till bandets historia. Det finns till och med några där ute som kommer ihåg låtarna.

Även om några av sjöfararna numera har lagt ner den karriären och tagit sig upp på torra land, är det inte alldeles lätt för bandet att samlas i replokalen.

– Det är ett pussel och vår absolut största utmaning, det är enormt svårt att hitta en tid som passar alla, säger Niklas Karlsson.

Men hur ofta lyckas ni med det?

– Vi säger så här, vi är inte Bambi på hal is på vår spelning på lördag. Vi har nog lyckats repa, menar Håkan Strömmer.

Låtarna sitter väl i ryggmärgen hos er, skulle ni säga att ni behöver repa?

– Det behövs, och vi försöker kontinuerligt plocka in lite nya låtar på repertoaren.

Äntligen lite antik rock

Det är alltså något av en sällsynthet att hitta dem alla i samma källare numera, och ju längre intervjun drar ut på tiden, desto mer pillas det på gitarrer och snurras det trumpinnar i luften – antikrockarna i Fury börjar bli rastlösa och spelsugna. Men först vill vi veta var deras allra första spelning gjordes.

– Det var nog något disko på Strandnäs skola, enas de efter lite diskussion.

Det har blivit dags att släppa loss raseriet – Fury. Och när de river av gamla hederliga ”Bark at the moon” av Ozzy vaknar till och med en övervintrad, hårdrockande, reporter till liv och förvandlas till en veritabel lufttrummis av rang – musik ska upplevas live, särskilt när vi snackar antik hårdrock.

Foto: Robert Jansson