I september 2018 befinner sig representanter från kulturbyrån och Landskapets fastighetsverk vid Brännklintstornet i Sund. Det har då gått över 50 år sedan den stora restaureringen av ruinerna på Bomarsundsområdet och även den oinvigde kan snabbt konstatera att väder och vind har satt sina tydliga spår. Murarna vid huvudfästningen har börjat luta inåt och samtliga tegelpartier på Notvikstornets insida förvittrar – bara för att nämna några exempel. 
Läget bedöms dock vara som mest akut vid Brännklintstornet. Skyddstaket, som byggdes i början av 2000-talet, står delvis direkt på ruinen och det finns en risk att hela konstruktionen ska rasa. Under inspektionen  verkar gruppen enig om att taket inte kan bli kvar i längden.
– Vi har stängslat av området så att människor inte ska skadas men vi måste ju också skydda ruinen i sig, säger Mikko Helminen som är enhetschef vid kulturbyrån. 
Delat ansvar
Ett år har gått sedan dess. Överantikvarie Jonas Karlsson säger att tanken var att man förra hösten skulle fastställa den skadeinventering som gjorts och ”längre upp i hierarkin förankra hur man skulle gå vidare”.
– Det blev en intensiv debatt om fördelningen mellan landskapsregeringen och fastighetsverket men det hela mynnade sedan ut i att vi gjorde fastställandet och skrev ett utlåtande i mars. 
Till saken hör att det är fastighetsverket som, i samarbete med kulturbyrån, sköter om landskapets historiska fastigheter, till vilka Bomarsunds fästning alltså hör. Fastighetsverket handhar planeringarna inför restaureringarna medan kulturbyrån ansvarar för att värna om de antikvariska värdena. 
Mycket på gång
Förberedelserna inför det stora restaureringsprojektet har fördröjts något. Det ligger nämligen flera ärenden på kulturbyråns bord just nu som rör Bomarsund. Besökscentret är ett och projektet där Prästöbron ska bytas ut och förlängas, och en tillfällig bro ska byggas, är ett annat.
– Det är en jättenöt att knäcka hur man ska lägga en tillfällig bro och en tillfällig väg inom ett område där varje kvadratmeter är fornlämningsområde och skyddsvärd på alla sätt. Så det är faktiskt först nu som vi har haft tid att komma igång med själva restaureringsprojektet, säger Jonas Karlsson.
Tidigare dokumentation
Förhoppningen är att den informella arbetsgrupp som redan bildats, och som har hållit ett flertal möten, ska tillsättas före årsskiftet. 
– Vi försöker ta ett helhetsgrepp och har haft mycket genomgångar av det som gjorts i tidigare faser. Det här är ju ingen ny fråga, man har i decennier diskuterat hur man ska gå vidare med Bomarsund och det finns mycket material sedan tidigare att gå igenom. 
Ett exempel på tidigare dokumentation är bilderna i anslutning till den här artikeln. De visar hur natursten på 1960-talet användes för att bygga en långtgående gestaltning av hur murarna en gång kan ha sett ut vid huvudfästet.
Gruppen har också strävat efter att skapa avgränsningar och avser nu gå vidare med tre delprojekt: Brännklintstornet, huvudfästet och Notvikstornet. Det är inte fastställt var man ska börja, men Jonas Karlsson konstaterar att Brännklintstornet är det mest angelägna.
– Löser man det löser man också resten ganska enkelt, även om det handlar om skilda restaureringstekniska frågor. 
Flera utmaningar
För även om alla redan för ett år sedan var överens om att taket vid Brännklintstornet måste bort, så är det inte bara att ta ned det. 
– Just den frågan kanske är kärnan i vad som är svårt i det här projektet. Vad händer om man tar bort det där taket? Om man tar bort det kommer man att utsätta konstruktionerna under för väder och vind och det kommer de inte att klara. För att de inte ska utgöra en fara kommer man att behöva ta ner även dem. 
Gruppen funderar också på var man ska lägga ribban. Hur höga eller låga ambitioner ska man ha gällande restaureringen?
– Det är möjligt att konservera konstruktionen som är helt slut – men det är också ekonomiskt helt ohållbart. Man måste hitta rätt nivå för vad man ska göra.
Ambitionen är att öka besökarnas tillgänglighet till Brännklintstornet, det ska kunna ses från insidan, men samtidigt vill man inte förlora för mycket byggnadsarkeologisk information genom att ta bort konstruktionerna. 
– Det finns en del utmaningar. Det är väldigt omfattande, komplext och det finns svåra avgränsningsfrågor – men det är samtidigt det som är roligt. Man får se det som ett utvecklingsprojekt och vi slåss ju för att ha möjlighet att arbeta med just sådana. Samtidigt är vi för få och det är så mycket annat som vår enhet gör och som har ett datum när det ska vara klart. Sånt måste gå före.
Putsen vittrar
Vid Notvikstornet finns mycket tegel i de inre murarna, egentligen hela vägen upp till tornets ursprungliga våningshöjd. Den offerputs som tidigare lagts på som skydd har till stora delar ramlat ned och exponerat teglet – som i sin tur vittrat sönder.
– Det är ganska mycket tegel som måste bytas ut och sedan måste man ta ställning till om man ska putsa det igen eller inte.
Vid tidigare restaureringar har Notvikstornet utformats som en amfiteater med en läktardel. Arbetsgruppen måste fundera kring om detta gestaltningsmässiga utförande är något som ska bevaras eller om det ska göras på annat sätt.
– Det är en fråga att ta ställning till framöver.
Restaureringarna på 1960-talet vid huvudfästningen, då naturstensmurar byggdes upp för att ge stöd åt skalmurarna, är den åtgärd som varit mest framgångsrik i längden. 
– Problemet är hur långt ned man gått. Man har tagit ned de tidigare skalmurarna till marknivå och sedan fortsätter tegeldelarna under mark, och där har man en vittring som gör att många av murarna har förlorat sin ursprungliga stabilitet. 
Det verkar som att det finns en hel del tankar på vad som kan göras men att ni måste bestämma er. ”Vad ska vi göra och får vi pengar för det?”
– Ja, det är lite så det är. 
Ett delprojekt i taget
Under hösten arbetar kulturbyrån med att ta fram ett beställningsmaterial för en förprojektering och det krävs förstås också en ekonomisk kalkyl för genomförandet. 
– Vi vet inte var vi kommer att landa, det beror helt på vilka åtgärder vi beställer. Men helt klart är det så att ett så här stort projekt inte kan täckas av det skötselanslag som fastighetsverket har för att ta hand om kulturhistoriska projekt och byggnader. Det blir i slutändan en politisk fråga om det ska beredas möjlighet för det här i en tilläggsbudget. Förhoppningsvis är vi så långt komna under våren att man ska kunna ta ställning till det under 2020.
Innan det är bestämt var ribban ska läggas, vad som ska göras och hur stora resurser som ska avsättas är det svårt att sia om hur många år genomförandet kommer att ta.
– För kulturbyrån är det en gammal kärnfråga att faktiskt komma någon vart med Bomarsund. Men det här är ingenting man löser över natten. 

Annika Kullman