Kiki Alberius-Forsmans och Stig Forsmans hus brukar ofta beskrivas som ”det gulligaste huset på gatan”. Det vackra vita huset med röda knutar är ett kulturhistoriskt arv längs med Norragatan och byggdes redan 1875. Ritningarna av huset sägs ha funnits i Skarpans, men huset hamnade av någon anledning ändå i Mariehamn. År 1970 k-märktes byggnaden och i veckan fick ägarna ta emot ett stipendium från Folke Wickströms minnesfond för att rädda verandan på det gamla huset.

– Vi är otroligt tacksamma, säger Kiki.

– Många som har varit här har konstaterat att de har någon typ av relation till huset. Någon har friat här, och någon annan har haft sin flickvän boendes här. Det är ett hus som varit välanvänt under nästan 150 år, berättar Kiki.

Kiki och Stig flyttade in 1985, och även de har sett till att huset fortsatt vara välanvänt.

– Två barn som flugit ut och nyligen två katter som flugit iväg, konstaterar Kiki.

Varsamma renoveringar

I huset fanns ursprungligen tre kakelugnar, och ugnen i vardagsrummet brukar duon elda i på morgnarna och avnjuta en kopp kaffe bredvid.

– Huset skulle blivit en parkering egentligen, men Adina Nordberg räddade huset när det begav sig, berättar Stig.

– Det enda synliga vi har gjort är att renovera taket annars är det bara invändiga förändringar och med många originaldetaljer kvar, fortsätter han.

Interiören är således varsamt renoverad. På nedervåningen har man bytt delar av golvet, men i matsalen är det fortfarande originalplankor.

– Man ser det bland annat på att de är olika breda, visar Stig.

Fortfarande finns det hemtrevliga gamla knarret kvar på sina ställen.

– Man har vant sig med det, det är en del av charmen, säger Kiki.

I köket har man tagit ner lite köksskåp för att skapa en luftigare känsla och öppnat upp nedervåningen mera.

– Det är ljuvligt att ha ett kök med fönster åt tre håll. säger Kiki.

En variant av havsutsikt

Även på ovanvåningen bjuds det på trevliga utsikter.

– Först hade jag en tanke om att jag måste se havet från mitt hus. Från mitt arbetsrum här insåg jag att jag nästan ser havet – jag ser båtarna mellan träden när de kommer till hamnen,säger Kiki.

Något som annars utmärker ovanvåningen är det ordentliga snedtaket.

– Det är nästan som det är specialbyggt för oss som är korta, konstaterar Kiki med ett leende.

– Många tycker dock att det är större på insidan än vad man upplever det som från utsidan, säger Stig.

På husknuten finns en skylt som upplyser förbipasserande om delar av byggnadens historia. Kiki och Stig är båda pilgrimer och har prytt väggen med symboler för detta.

Har det hänt att någon har knackat på och frågat om skyltarna?

– Vi har inte råkat ut för det, men vi ser ofta folk som står och läser eller tittar. Jag kan tänka mig att någon säkert har haft lust men inte vågat, säger Stig.

På våren täcks marken utanför av små blommor, vilket ger ett extra idylliskt intryck.

– En gång passerade en manskör förbi och stannade på trottoaren och sjöng en sång för att de tyckte det var så vackert, säger Kiki med ett skratt.

Verandan ska räddas

Det är dock verandan till huset som står i fokus för stipendiet.

– Vi ska rädda den, just nu är undersidan alldeles murken, säger Kiki.

– Det finns plankor som faller sönder när man tar i dem, fortsätter Stig.

Hela 125 små glasrutor pryder verandan, och förhoppningen är att även de dolda bekymren ska kunna lösas snabbt med stipendiet.

– Hammarudda såg kommer att såga till material i rätt modell och vi har duktiga proffs om hjälper oss, säger Stig.