En graviditet är nio månader.
Marica och Patrick Isaksson kan i värsta fall få vänta upp till sex år på att få sitt efterlängtade adoptivbarn.
Men den långa väntetiden är inget som skrämmer dem.
Marica och Patrick Isaksson är nyligen hemkomna från ett adoptionsrådgivningsbesök på Rädda barnen i Helsingfors. Patrick har just varit och hämtat flatcoated retrievern Nemo till hundvakten i Ämnäs och pudeln Kajsa svansar ivrigt omkring och vill ha uppmärksamhet. I hallen sitter katten Nisse och tvättar tassarna.
Det är full rulle i det strandnära huset i Bastö, Finström. Men här finns också en längtan efter något mer: ett barn.
Att ansöka om adoption var ingen självklarhet, men föll sig naturligt efter två misslyckade provrörsbefruktningar.
-Tanken hade nog alltid funnits, säger Patrick.
Positiv inställning
I oktober i fjol lämnade Marica och Patrick in sin ansökan till Rädda barnen. Och i maj i år började de en tio månader lång rådgivning för att förbereda sig på vad det innebär att adoptera ett barn.
Totalt har de sex träffar med socialarbetaren från Rädda barnen. På mötena diskuteras allt från ingående detaljer om Maricas och Patricks privatliv till svårigheter som kan uppstå med ett adoptivbarn och hur man handskas med dem.
-Mötena är ganska avspända. Det är mycket bollande fram och tillbaka, säger Patrick.
När rådgivningen är över börjar en sju månader lång väntan på att bli godkända som adoptivföräldrar. Patrick och Marica tar för givet att det ska gå bra.
-Jag förstår inte vad som skulle kunna fälla oss. Vi har aldrig ägnat det en tanke, säger Marica.
Trots den långa väntan tar Marica och Patrick det lugnt.
-Men om man gick och tänkte på det hela tiden skulle det nog bli en börda, säger Patrick.
Däremot tror han att det kan bli jobbigt när ansökan är godkänd och man vet att när som helst kan det dimpa ner ett brev eller komma ett samtal om att nu har man hittat ett barn till dem.
-Och så kommer det där brevet eller samtalet inte?
Funderar på Ryssland
Marica och Patrick har ännu inte slutligen valt vilket land de vill adoptera från. Men Ryssland ligger just nu nära till hands.
-Ett ljust barn har lättare att identifiera sig med oss, säger Marica.
-Det är med omtanke om barnet, för att underlätta när det blir äldre, tillägger Patrick.
De har sagt att de vill ha ett barn som är högst tre år gammalt. Och de har accepterat att barnet kan ha ett handikapp.
-Från Ryssland adopterar man bara bort barn med handikapp. Men ett handikapp kan ju vara så mycket. Plattfot anses till exempel vara en defekt.
För att komma längre fram i adoptionskön funderar Marica och Patrick på att lämna in önskemål om att adoptera syskon.
-Det är ganska fiffigt. I och med att vi inte är 25 år längre kanske vi inte kan gå igenom den här processen en gång till, säger Marica, som är 36 år. Patrick är 43.
Beredda på hårt arbete
Ett adoptivbarn har ofta en traumatisk historia i bagaget. Marica och Patrick är beredda på att det kan bli ett hårt arbete. Man ska inte tro att ett äldre barn har något gratis med sig i form av uppfostran och naturliga mänskliga kontakter.
-Barnet kanske inte ens har lärt sig att om jag gråter kommer någon och tröstar mig, säger Patrick.
-Det ska byggas förtroenden och tas omhand; bilda en bastrygghet, tillägger Marica.
Samtidigt har de en spännande tid framför sig. Det tycker de själva och det säger alla som får höra att de ska bli adoptivföräldrar.
-Plötsligt ska man agera som en förälder. Även om man förbereder sig mentalt? Man kan nog inte föreställa sig det ändå. Först när man träffar barnet blir det verkligt, säger Patrick.
Öppna med adoptionen
Patrick och Marica har hela tiden varit öppna med att de ska adoptera barn.
-Jag förstår inte varför man skulle hymla med något sådant. De flesta man pratar med tycker att det är spännande, säger Patrick och fortsätter:
-Och det är ju spännande! Men oberoende hur det går är vi en erfarenhet rikare. Och någon klok människa sa att det finns inga dåliga erfarenheter, bara erfarenheter. Så är det.

Sandra Widing