Birgitta Ponthins farfars bror Hjalmar emigrerade år 1921 från Kökar till Anchorage i Alaska, USA. Där gifte han sig och fick tre barn. Birgittas pappa brevväxlade med Hjalmars son John.
– Som barn var det alltid spännande att få brev från USA, berättar hon.
Hjalmar återvända aldrig till Kökar, men han ärvde en bit mark där. Det var en av tre markskiften som Hjalmars far lämnade efter sig.
Både Hjalmar och Birgittas farfar gick sedan bort år 1969.
– Pappa frågade John och hans två systrar om de kunde ge markfastigheten åt pappa.
I ett brev svarade John att de vill göra det. En jurist kontaktades och han skrev ett gåvobrev som skickas till USA. Men vad som hände med gåvobrevet är oklart. Den anlitade juristen gick bort en tid efteråt och ärendet blev liggande.
Trodde allt var upprätt
Fram till år 2010 trodde Birgitta Ponthin att allt var upprätt.
– Pappa nämnde sådär i förbifarten att den där markdelen fortfarande tyngde honom. Är det inte klart? frågade jag.
Pappans hade anlitat en jurist på Ålandsbanken för att börja reda upp ärendet, och juristarvodet växte.
– Jag frågade pappa om han kunde låta mig försöka istället.
Hon fick ut alla dokument från banken och detektivarbetet började.
Den första pusselbiten
Birgitta kontaktade de tre syskonen och frågade om de fortfarande ville ge över marken. Hon hade börjat brevväxla med Johns syster redan under 80-talet. Systrarna svarade att de ville gärna ge marken åt Birgittas pappa. Av John fick hon inget svar.
– Det tyckte jag var lite konstigt.
Det visade sig då att syskonen aldrig vågade skriva under det första gåvobrevet, eftersom det var på svenska.
– Att man inte vill skriva på något papper från andra sidan jorden man inte begriper kan man ju förstå, säger Birgitta.
Därefter frågade hon systrarna om de hade kvar Hjalmars testamente. Men de hade flyttat runt en del och kunde inte hitta det.
För att komma vidare försökte Birgitta få ut testamentet genom domstolen i Anchorage. Det fick hon.
– Det var helt otroligt, den första framgången.
Många trådar
I testamentet dök det upp två personer till, Hjalmars bäste vän och en mystisk kvinna vid namn Edna.
– Systrarna visste inte vem hon var, men trodde att hon träffat Hjalmar under hans sjukhusvistelse.
Först skrev Birgitta nya gåvobrev, på engelska, och skickade till syskonen. Systrarna skrev under, men ännu hördes inget från John.
– Ingen förstod varför han inte svarade.
Birgitta vände sig till Lantmäteriet i Åbo för att ta reda på nästa steg. Där förklarade de att hennes far kunde ansöka om en kungörelselagfart, ett dokument som skulle ge honom rätten till marken. De två gåvobreven skickades in med ansökan, och tillbaka fick de meddelande om att pappa beviljats 2/5-dels ägande av marken.
– Jag glömmer inte hans glädje!.
Ville reda ut ärendet
Via domstolen i Anchorage fick Birgitta ut dödsattesten till Hjalmars vän, men de kunde inte hjälpa henne med Edna. Samtidigt skickade hon brev till John som inte svarade.
Birgitta Ponthins far gick så bort år 2015.
– Den sista veckan bad han mig göra allt jag kunde för att reda upp det här. Han sa att om jag lyckades skulle jag berätta om det till Ålandstidningen för att ge hopp åt andra som har sådana här markfastigheter outredda.
Släktträffen
2018 beslöt sig Birgitta Ponthin att resa över till USA och träffa en av systrarna.
– Det var ett känslosamt möte, jag märkte att vi hade precis likadana händer.
Hos systern fick hon fler dokument, adresser och bilder på John och hans barn.
Med nya ledtrådar fortsatte hon letandet när hon kommit hem igen.
– Ingen av dem bodde kvar på adresserna.
Plötsligt en dag i november kom det ett meddelande. ”Yes, I'm the one you're looking for” (Ja, det är mig du letar efter). Det var från Johns dotter.
– Det kom ett glädjetjut ur min strupe!
De sista bitarna
Tack vare dottern fick Birgitta äntligen kontakt med John. Han hade flyttat bort och gift om sig, så han hade aldrig fått hennes brev. Det visade sig att det var hans ex-fru som skrivit hans brev till Birgittas pappa, själv var han inte så bra på att skriva.
John skrev gladeligen på det översatta gåvobrevet. Men Ednas dödsattest fick hon inte tag på.
– Jag hade fått reda på hur gammal hon var, så om hon inte hade dött borde hon vara 108 år. Så jag skrev ner det och skickade in det, Vännens dödsattest och Johns gåvobrev till lantmäteriverket.
På lantmäteriverket ville de nu ha bevis på att Birgittas pappa betalat skatt på marken i minst tio år. Något som visade sig vara svårt eftersom hennes pappa alltid betalat skatten för alla tre markskiften i en klumpsumma.
– Men han var en noggrann person, så jag hittade skattedeklarationer ända från 1969 där han skrivit namnet på markdelen, och skickade in kopior på dem.
Ge inte upp
Nu, 51 år senare, är kungörelselagfarten beviljad.
– Det är helt otroligt. Det har krävts mycket tid, tålamod och påhittighet, men det har varit värt det.
Birgitta Ponthin hoppas hennes berättelse visar att det är möjligt att reda ut besvärliga markäganden, även utan hjälp av jurister.
– Ge inte upp, det blir bara svårare ju fler generationer som går.