I går kväll hölls ett diskussionstillfälle angående rovdjursfrågan i Ålands landskapsregeringens auditorium. Initiativtagare var Ålands fåravelsförening r.f. och representanter för landskapsregeringen var naturvårdsintendenterna Hanna Kondelin och Maija Häggblom från miljöbyrån samt jaktförvaltare Robin Juslin från enheten för jakt- och viltvårdsfrågor. 
Ett femtiotal djurägare och andra intressenter samlades för frågestunden. Moderator var sekreterare för Föreningen Ålandsfåret r.f. Angela Sjöblom. 
Lagförslag på tapeten
Två vargar har konstaterats röra sig i landskapet för tillfället, inleder Robin Juslin. 
– Vi har samlat in vargspillning för dna-analys i Finland. I bästa fall finns individen eller individerna i registret, och då kan vi få reda på varifrån den eller de kommer. Utöver det kan man inte agera vidare mycket just nu, menar han. 
– Vi följer självklart med i utvecklingen, och för att få veta mer är det mycket viktigt att vi får ta del av information av ålänningarna – vare sig det gäller fotografier eller filmer av vargarna. 
För cirka tre år sedan tillsattes en arbetsgrupp att utarbeta en plan för hantering av rovdjur på Åland. Arbetet inleddes till följd av lodjursbeståndets ökning. 
– Arbetsgruppen tog fram ett lagförslag där privatpersoner ska få avbryta en rovdjurattack eller, som sista utväg, skjuta rovdjuret. Förslaget innehöll även ett enhetligt system för ersättning av rovdjursskador. Det blev liggande hos lagberedningen, men nu i och med vargfrågan har lagberedningen tagit tag i det igen och vi hoppas att lagtinget väljer att behandla frågan nu i maj, säger Robin Juslin. 
Inte nödvändigtvis problemvargar
Han och Hanna Kondelin betonar att man bör kontakta någon av dem så fort som möjligt om man misstänker en rovdjursattack. 
Gällande ersättning till djurägare finns inga stöd att söka för till exempel rovdjursstängsel som i Finland. Stöd fås för eventuella rovdjursskador. 
– Många beten är för små på Åland. Vid en akut situation kan man behöva diskutera stängselfrågan ytterligare, men i nuläget finns ingen budget för det, säger Hanna Kondelin. 
Det är miljöbyrån som betalar ut skadeersättningen, flikar Robin Juslin in. 
– Så länge man försöker samla bevismaterial, kontaktar oss och inte flyttar de döda djuren så finns det egentligen inte så mycket annat att tänka på. Men i många fall är det tyvärr lika bra att avliva djuren trots att de har överlevt en rovdjursattack. Det kan nämligen vara svårt att avgöra hur stora skadorna egentligen är, till exempel på får som har tjock ull. Det är en fråga från fall till fall. 
Henry Lindström, vd för Ålands Producentförbund, undrar vad djurägarna ska göra i vår när det är dags för att släppa ut djuren på bete. 
– Om skadorna faktiskt har skett har vi andra möjligheter att använda oss av, till exempel skyddsjakt, men i förhand är det svårt att göra något. Alla vargar är inte problemvargar utan är också individer, så vi kan inte utgå ifrån att alla medför skada, säger Robin Juslin. 
Djurägaren Karola Lindström-Jansson tycker att kravet på bevis på en rovdjursattack är oklart. 
– Vad måste egentligen bevisas? 20 kvigor som är helt skärrade? 
Hanna Kondelin menar att man måste kunna bevisa att ett rovdjur har varit på platsen. 
– Vi är medvetna om att det är en väldigt svår situation, och jag räds för att göra de eventuella bedömningarna, men hoppas också på stöd från näringsavdelningen. Klart är att vanliga djurstängsel är giltiga för att få ersättning för skador. Det finns inga regler om särskilda stängsel i naturvårdslagen. 
Kräver omedelbar handling 
Som svar på att landskapsregeringen menar att ta fram en arbetsgrupp som jobbar med vargfrågan anser Henry Lindström att det krävs en aktion av landskapet nu och inte en väntan på att en skada ska ske.
– Många är rädda för att släppa ut sina djur, och det finns hela tiden en risk att något ska hända. Det är konstigt att man ska behöva vänta på en skada och att man tillsätter en arbetsgrupp i stället för att verka omedelbart. Man borde avlägsna vargen nu – inte skjuta den. 
Robin Juslin säger att en arbetsgrupp kommer att behövas i vilket fall som helst. 
– Vi behöver den för det långvariga arbetet. Vi har inte så mycket vi kan stöda en skyddsjakt med då vargarna ännu inte har uppvisat ett oskyggt beteende mot människor. Vi kan heller inte hänvisa till förra gången vi hade varg på Åland, vilket var 2012, utan måste hela tiden uppdatera oss om vad som händer. 
Anki Lind undrar hur man som djurägare bör agera om man stöter på en varg bland sina djur. 
– En normal varg ska vara rädd för en människa, så man ska kunna jaga iväg den med höga ljud och stora rörelser. Om den inte springer iväg är det viktig information för miljöbyrån. Dokumentation får man ta efter förutsättning – men vad som helst är bättre än ingenting, säger Robin Juslin. 

Norah Lång