Estonia avgår från Tallinn mot Stockholm vid 19-tiden den 27 september. Ombord befinner sig närmare 990 personer från 17 länder. Enligt haverikommissionens rapport var fartyget lastat på ett sätt som var normalt för rutten men då man väntade hårt väder hade överstyrman givit order om att den tunga lasten skulle surras omsorgsfullt. 
Klockan 00.55 hör vakthavande matros under sin rutinrond en metallisk smäll från bogområdet. Nästan samtidigt kastas han omkull. Han kontaktar bryggan och får order om att utreda vad som kan ha orsakat ljudet. Han hittar ingenting och fortsätter sin inspektionsrunda. Men de metalliska ljuden från bogområdet fortsätter. 
Strax före klockan 01.15 kränger fartyget till och får en 15 graders slagsida. Bogvisirets låsanordning har en stund tidigare brustit helt efter att ha träffats av några kraftiga sjöar. Visiret har i sin tur slagit sönder rampens låsanordning som har fallit framåt, in i bogvisiret. Vattenmassor forsar nu in på bildäck. På bryggan inser man att något är fel och drar ner farten, girar babord och stänger de vattentäta dörrarna. 
 
Fem minuter efter att den första slagsidan uppstår stannar alla huvudmotorer. Då fartyget har 40 graders slagsida krossas fönstren på däck fyra av vågorna och vatten strömmar in även här. 
Klockan 01.20 går ett meddelande ut i högtalarna: ”Alarm, alarm, det är alarm på fartyget”. Vid det här läget har vissa passagerare hunnit ta sig ut på däck. Andra sitter instängda i sina hytter. Slagsidan gör det svårt att ta sig fram, möbler blockerar framkomligheten och trots att människor bildar kedjor för att hjälpa varandra kommer majoriteten aldrig att få chansen att lämna fartyget. 
Klockan 01.50, mindre än en timme efter att vakthavande matros uppmärksammat att något är fel, har fartyget helt försvunnit i djupet. För haverikommissionen har flera vittnen berättat att de såg Estonia sjunka, med kölen i vädret och ”med aktern först och fören uppåt, klart synlig, i 45 graders vinkel”. 
Den största fartygskatastrofen på Östersjön i fredstid är ett faktum. 
 
”800 döda när bilfärja sjönk”. Så lyder rubriken på Ålandstidningens förstasida senare samma dag. När tidningen går i tryck är 126 överlevare namngivna, åtta av dem vårdas nu vid Ålands centralsjukhus. Den då 29-årige Kent Härstedt från Stockholm berättar i Ålandstidningen den 29 september om hur han hamnat i vattnet och där först trasslat in sig med linor och varit nära att ge upp. Men han kommer loss och tar sig upp i en flotte. Några timmar senare plockas han och några andra upp ur flotten och förs till Mariehamn.
I tidningen intervjuas även helikopterpiloten Ronny Larsen. Han säger att han och hans besättning nådde området vid olycksplatsen vid 04.30-tiden på morgonen. Vindstyrkan var då, uppskattar han, omkring 25 meter per sekund. 
– Vågorna var otroligt höga, mellan sju och nio meter. Livflottar, bojar och annan bråte låg överallt på vattnet. 
Redan tidigt spekuleras i vad som kan ha orsakat färjkatastrofen. Har lasten förskjutits eller handlar det om någon form av sabotage? Från sin stuga på Sottunga följer Håkan Karlsson, befälhavare ombord på fartyget åren 1981-90, nyhetsrapporteringen. 
– Estonia, ex Vasa King, ex Viking Sally, var ett mycket sjövärdigt fartyg, säger han. 
 
Fyra stora passagerarfärjor är i trafik mellan Finland och Sverige under olycksnatten och ytterligare en är på väg mot Tyskland. När nödmeddelandet från Estonia mottagits och hennes position blivit känd girar de närliggande fartygen mot olycksplatsen. Mariella kommer fram först, klockan 02.12. Något dygn senare berättar befälhavaren Jan-Tore Thörnroos från Lappo om kampen för att rädda så många liv som möjligt. Det är ett starkt vittnesmål där Thörnroos beskriver ett hav ”fullt av lysande röda punkter som for omkring på vågorna. Människor låg i havet och skrek på hjälp”. 
Kaotiska dygn följer. Anhöriga väntar oroligt på besked om familjemedlemmar som befunnit sig ombord och tv-nyheterna kablar ut bilder från området. 
 
Enligt den för Finland, Sverige och Estland gemensamma haverikommissionens slutrapport räddade fartygen 34 överlevande och helikoptrarna 104. En av de räddade avled senare på sjukhus. De sista överlevande påträffades omkring klockan nio på morgonen. 
Den 30 september lokaliseras Estonias vrak på ett vattendjup av 85 meter vid fören och 74 meter vid aktern. Efter Estonias förlisning satsade rederierna stora belopp på säkerhet. Det berättar Viking Lines tidigare tekniska direktör Tony Öhman i en intervju 2014. Enligt Öhman trodde man i branschen före Estonia att det inte var möjligt att så stora vattenmängder skulle kunna komma in på bildäck, och att dessa vattenmassor, när de väl var inne i fartyget, skulle sänka färjan så snabbt.
– Det första som klargjordes av haverikommissionen var att bogvisiret inte var tillräckligt starkt för den hastighet fartyget höll och den våglängd som rådde. Bogvisiret agerar som en sköld och när det lossnade drog det med sig den förliga rampen som är en vattentät port. Sedan fanns det inget som stoppade vattnet. 
 
Estonia omgärdas i dag av gravfrid. Den misstänks dock ha brutits i måndags då det tyska dykfartyget Fritz Reuter påträffades på platsen. Den finska gränsbevakningen misstänker att någon form av dokumentering med dykrobot ska ha genomförts i området, men kunde inte ingripa då det handlar om internationellt vatten. 
Enligt Yle har västra Finlands sjöbevakningsstation anmält händelsen till Centralkriminalpolisen. Ärendet utreds som brott mot lagen om fredning av vraket. Under onsdagen meddelade också Åklagarmyndigheten i Sverige att en förundersökning om brott mot speciallagstiftningen rörande Estonia inletts. Samma dag lämnade dykfartyget området. 
 
Källa: Haverikommissionens rapport och tidigare publicerade artiklar i Ålandstidningen åren 1994-2019. 

Annika Kullman