För inte allt för länge sedan var jordbruksarbete ett vanligt första steg in i arbetslivet. Många ungdomar jobbade intensivt under en period med skörd och upptagning av alla de grödor som prydde matborden över hela Åland inte bara under sommaren utan också under vinterhalvåret.
Så är det inte längre. I stället reser stora mängder säsongsarbetare från andra länder, framför allt från Östeuropa, in under jordbrukets mest intensiva perioder. För vissa handlar det om behov av omväxling, för andra om nödvändig inkomst som ska räcka resten av året.
Behovet av utländsk säsongsarbetskraft i Finland uppskattas till 16.000 personer enligt Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter (MTK). Jord- och skogsbruksministeriet har slagit fast en kvot om 1.500 personer som de finländska jordbrukarna, inklusive de åländska, detta år får ta in från utlandet, framför allt från Ukraina.
MTK har därför dragit i gång omfattande rekryteringskampanjer på tre språk som dels spelar på patriotiska strängar, dels på det exotiska i att arbeta på landet. Vardagligt vackra blonda modeller iklädda hängselbyxor och flanellskjorta står i böljande sädesfält och ser väldigt nöjda ut (de tycks ha sluppit både ryggont och smuts på kläderna).
Det kan tyckas kontraintuitivt att det ska krävas så hård marknadsföring för att hitta arbetskraft då arbetslösheten samtidigt ökar kraftigt. Enligt Finansministeriets prognos ska arbetslösheten upp till åtta procent, jämfört med 6,6 procent som den senaste statistiken visar. Det innebär 35.000 nya arbetslösa.
Det är nästan lite roande att se myndigheterna anstränga sig så för att underlätta rekryteringen av inhemsk arbetskraft till så kallade enkla jobb, med tanke på att man länge målmedvetet försvårat det samma.
Genom att ständigt höja förväntningarna på ungdomars utbildning blir det allt färre som är beredda att ta jobb som inte kräver en examen.
Genom höga arbetsgivaravgifter och rigida regelverk har man gjort anställning av personal till något dyrt och svårt.
Det är inte företagarna som sniket söker efter billigast möjliga personal i låglöneländer och därför låter bli att anställa lokalt. Tvärtom är det lagstiftarna som har skapat en situation där arbetare från exempelvis Ukraina är det till synes enda reella alternativet.
Som glädjande motvikt rapporterar Svenska Yle om uppmuntrande resultat av lokal rekrytering. En jordgubbsodlare i Ingå tog kontakt med högstadie- och gymnasieskolorna i Virkby och Raseborg och fick annonsera på deras interna system. Resultatet lät inte vänta på sig. Många ungdomar hade egentligen andra jobb på lut, men coronasituationen tvingade dem hitta något annat, och då blev det bärplockning.
En annan odlare med jordgubbsland i Ingå och Kyrkslätt annonserade helt enkelt på sin Facebooksida och fick fullt tillräckligt med ansökningar.
Samma upplevelse hade Harry Söderberg i Ämnäs som behöver flera säsongsanställda till sin bärodling. När han insåg att det skulle bli svårt att på vanligt vis anställa utländsk arbetskraft lade han ut en förfrågan på sin Facebooksida, och fick där omkring 50 till synes seriösa svar. Med det underlaget borde han klara säsongen, som Ålandstidningen rapporterade i måndags.
Frågan är vad som händer sedan, när coronapandemin har blåst förbi och en ny vardag tar form. Kommer typiskt säsongsarbete att få ett mer positivt skimmer eller kommer utländska arbetare återvända för att sköta det som lokala krafter inte är villiga att ta?
Att gränserna är öppna för arbetskraft är positivt. Samtidigt bör ett hållbart samhälle, enkelt uttryckt, klara sig på egen hand om det kniper.
Detta är troligen ett exempel på en situation där en kompromiss är att föredra – upprätthåll kontakterna till utländsk arbetskraft samtidigt som man uppmuntrar framför allt ungdomar att pröva sina vingar med säsongsarbete inom jordbruket.
Upp till bevis alltså, alla ungdomar som deltar i den åländska matförsörjningen i sommar! Ni behövs, både detta och kommande år.

Henrik Herlin