Sorry Finland, men Åland kan inte lämnas utan skydd i kris

Landskapsregeringens kritik mot den nya beredskapslagen är mer än befogad. Åland riskerar hamna i ett rättsosäkert läge där avsaknad av spärrar riskerar att finska myndigheter tar över beslut på områden där Åland har behörighet. Det kan innebära att tjänstemän och personer inom till exempel polis och sjukvård kan få svårt att agera när mandat för agerande behövs som mest. Det betyder att ålänningars grundläggande fri- och rättigheter kan hotas och i värsta fall även liv. 

Finlands revidering av beredskapslagen är ett naturligt steg efter de brister som uppdagades under pandemin. 

Det är däremot besynnerligt att förslaget inte tagit hänsyn till självstyrelselagen. Hur har man kunnat förbise fakta att Finland har en autonomi inom sina gränser? Att det krävs samråd och tydlig beslutsordning mellan Finland och Åland. 

Hela förslaget lämnar saker olösta och medför uppenbara risker för att våra myndigheter vid kris lämnas i en svår situation och därmed försätts gemene ålänning i värsta fall i onödig fara och utsatthet ifall det värsta skulle hända.

Under normala förhållanden gäller åländsk lagstiftning fullt ut inom de områden som tilldelats Åland, medan rikslag gäller i Finlands behörighetsområden. Den ordningen ändras inte för att det råder kris. Just därför är det principiellt allvarligt om beredskapslagen skapar en genväg där staten kan gå in på åländskt behörighetsområde utan klar beslutsordning och utan att ansvarsfördelningen är löst. 

I praktiken skulle det kunna leda till att många funktioner kan sluta fungera över en natt. Polis, sjukhus, men även restauranger kan få problem. Bara för att nämna några exempel.

Situationen är allvarlig och den kan leda till en förtroendekris mellan Åland och Helsingfors om lagen går vidare som den är. 

Visst kan man förstå enkelheten för den finländska statsmakten att i en centraliserad krisledning se Åland som ännu en förvaltningsnivå, men det strider mot självstyrelsens logik och tidigare uttalade ambitioner om att utveckla, inte urholka, autonomin. 

Det skapar dessutom inte bara juridisk osäkerhet utan det leder även till en förskjutning  där Ålands särskilda ställning successivt hanteras som ett störningsmoment i krislagstiftningen snarare än en konstitutionell realitet. Visst, det medför absolut merarbete för staten, men som lantrådet Katrin Sjögren (Lib) sade i måndagens tidning: ”... sorry men så är det bara.” 

Att Åland hamnat på denna väg är ingalunda något resultat av någon maktstrid mellan staten och landskapsregeringen. Den bistra sanningen är snarare den att det finns en förvaltningskultur där Åland ofta kommer in sent, om alls, i lagberedningen. Att många tjänstemän i de finländska ministerierna besitter väldigt liten kunskap om Åland, om särrättigheterna och inte minst finländska statens internationella åtaganden.

Hur går man då vidare? LR föreslår ytterligare en arbetsgrupp för att reda ut de juridiska frågorna. Det är säkert bra, men vad har den gruppen för politiskt mandat och framför allt vad ska det leda till konkret?  Mandatet måste vara tydligt. Annars blir det bara soppa och långbänk av allt. 

Summa summarum måste Åland visa tydlighet och stå fast vid sina principer. För en krislagstiftning som kringgår självstyrelsen underminerar inte bara förtroendet för staten och Ålands förmåga att agera när det verkligen gäller. Den äventyrar i grunden vårt samhälles resiliens byggd på demokrati och folkrätt när den inte uppvisar respekt för såväl säkerhet som autonomi. Alltså helt emot vad beredskap egentligen handlar om.