Ansvar är ett ord som inte hör till de populära idag. För all del, många vill ha ”credd”, ett engelskt uttryck för erkännande av någonting bra man gjort. Men ansvar, nej det är trist och tråkigt tycker många.
Och ändå, om vi slutar ta ansvar för handlingar och beslut så hamnar vi i ett moraliskt moras där allt är lika rätt eller lika fel. En tendens just nu är att personer som begår brott förnekar att de gjort dem, även om bevisen är överväldigande. Lokalt kan man tänka på killen som ryckte stjärtfjädrarna av Lilla holmens påfågeltupp. Han medger handlingen men hävdar att det inte var hans avsikt. Ett märkligt resonemang, som om inte handlingar alltid har konsekvenser. Och att man bör ta ansvar för sina handlingar.
På ett annat plan är de förnekelser av ansvar som finns hos företagsledare och politiker. Ibland är de ju tvungna att inse att deras beslut blev helt fel, att konsekvenserna blev hårda för många, att stora summor pengar har försvunnit som i slukhål. Men vanligtvis tar man inte ansvar för besluten.
Vid presskonferenser viftas det med utredningar och utlåtanden om hur avsikten var, att verkligheten blev en helt annan lyckas man ofta blunda för. Om det inte finns någon tillräckligt ofin journalist på plats för att ställa de obekväma frågorna om ansvar.
Men det finns det tyvärr inte alltid.
Bristen på ansvarstagande är också väldigt tydlig i miljödebatten, från president Trump och neråt hör man de mest osannolika bortförklaringar om varför det inte är det ena eller andra som gör skillnad. Argumenten är ibland helt barocka, man skyller på konspirationer i stället för att försöka hitta sanningen.
Det enkla svaret är att vi alla, varenda en, har ett ansvar för hur vi behandlar jordens resurser. De är ändliga och måste användas förnuftigt. Den rovdrift på naturen som pågått och pågår måste få ett slut, vad än miljardärer och entreprenörer säger. Det är vårt ansvar att välja bort destruktiv konsumtion och skadliga beteende. Som att alla har rätt att använda engångsgrillar i torr natur eller att den egna gräsmattan måste vattnas fast det är vattningsförbud. Trots att följderna av detta oansvar kan bli förödande. Det är som om de egna behoven står i vägen för att göra en lite vidare tolkning.
Inom resebranschen har kunderna sent omsider börjat ställa sig frågan vad det myckna nöjesresandet gör med planeten, och det är bra. För faktum är att massturismen är ett växande miljöproblem. Från den grekiska övärlden, som länge varit favoritmål för resenärer, rapporteras om att vissa öar – som Santorini – börjat tillämpa maxgränser för besökare. En liten ö har inte plats för hur många som helst, miljöerna som är öns attraktion slits ner av besökarflockarna.
Venedig, som sedan gammalt har rykte om sig att vara en girig stad, har inte valt den vägen. Därför trängs turister i stadens gränder i ett antal som inte är njutbart för någon, allra minst för de bofasta i staden. Man låter till och med gigantiska kryssningsfartyg komma långt in i staden och angöra invid Markusplatsen. Vad som händer när en av dessa bjässar kör in i de anrika kajerna och husen vill ingen tänka på. Ännu.
Och ansvaret, ja det ligger ju alltid hos någon annan.
Sjöfarten som miljöfara borde vi på Åland vara mer uppmärksamma på. De tillbud som skett i södra Östersjön i sommar där berusade kaptener har varit bara sekunderna från katastrof är illavarslande. Här bör och kan Åland föra fram krav på ökade kontroller av besättningen på bryggan på alla de fartyg som befar våra vatten. Det är inte acceptabelt att stupfulla kaptener vinglar runt bland öar och skär.
Åland har gott rykte i sjöfartskretsar och det bör vi utnyttja. För vi har alla ett ansvar för att inte de resterande fiskarna i havet blir inlagda i olja bara av misstag.
Om man tänker efter så är ansvar ett ganska vacker ord ändå.

Benita Mattsson-Eklund