När allmänheten i och med coronapandemin uppmanas undvika sociala kontakter, när det inte längre går att ta med familjen till museet en lördag, se en film på bio eller fördriva några timmar med vännerna på restaurang, har fler och fler hittat ut i naturen. Aldrig har väl så många fötter trampat de åländska vandringslederna som i dag – det ryktas att det under helger med vackert väder till och med bildats köer in till grottorna i norr.
En inte alltför vild gissning är att många av de hugade vandrarna även styr kosan mot Stornäset i Sund. Området, som förra veckan fick status som naturreservat, var för tio år sedan föremål för en vid första anblicken ojämn dragkamp.
I januari 2010 samlas ett 40-tal demonstranter utanför Självstyrelsegården. De bankar på plåttunnor och slår ihop kastrullock. På plats finns Isabel Kvarnfors som har samlat in över 900 namn mot en golfbana på Stornäset. Vid hennes sida står de som vill skydda området mot exploatering, de som lyfter fram vikten av att bevara den biologiska mångfalden och av att säkerställa att alla, och inte bara ett begränsat antal, ska ha fri tillgång till varenda kvadratmeter.
På andra sidan står de som säger att banan kan ge näringslivet och turismen en välbehövlig kick, de som framhåller att golfen per besökare genererar mycket pengar.
Vissa är säkra på att de olika intressena ska kunna samsas på näset, andra ser det som en omöjlighet. Planerna på en ny bana är helt enkelt en av de där frågorna – tunnelns varande eller icke varande är ett annat exempel – där precis alla verkar ha en åsikt.
När demonstranterna samlas gör de det med vetskapen om att lagtinget just har klubbat en budget som ger landskapsregeringen grönt ljus att hyra ut marken till Ålands golfklubb. Klubben beräknar i det här skedet att 70 av det 170 hektar stora landområdet behövs till etableringen. Men Stornäsets vänner ger inte upp. De skriver insändare efter insändare, ordnar vandringar och bjuder ut politikerna till området.
Av golfsatsningen på Stornäset blev som känt intet. Opinionen emot var för stark, och för banförespråkarna underlättade det inte heller att Justitiekanslern 2013 konstaterade att dåvarande näringsministern Torbjörn Eliasson (C) var jävig när han hösten 2010 fattade två beslut som rörde Ålands golfklubb.
Hållbarhetsminister Alfons Röbloms (HI) beslut förra veckan passerade relativt obemärkt med tanke på vilken het potatis frågan en gång var. Men att Stornäset nu blir naturreservat är, för att använda ministerns egna ord, historiskt.
På Stornäset finns många viktiga fridlysta och särskilt skyddsvärda biotoper och arter och området bedöms som helhet besitta höga naturvärden. Nu tas ytterligare ett steg för att skydda den biologiska mångfalden – men Åland är fortfarande långt ifrån målet att minst tio procent av kust- och havsområdena ska vara skyddade år 2030. Stornäset inkluderat är siffran endast två procent.
Naturvårdsintendent Maija Häggblom skriver i beredningen att ett mångsidigt naturreservat i Stornäset är ”en tillgång och en förutsättning för en hållbar och balanserad utveckling av hela närområdet”. Värdet av orörd natur är inte lätt att mäta i pengar, men det är inte omöjligt att satsningen på naturskydd kan föra med sig positiva ekonomiska konsekvenser. Ekoturismen är på frammarsch i våra närregioner och Åland borde ha goda förutsättningar att profilera sig inom den här typen av turism om viljan finns.
Området är därtill det största offentligt ägda på fasta Åland där allmänheten har tillträde till stränder och skogsmark. I och med att Stornäset nu blir naturreservat ökar sannolikheten att även framtida generationer kommer att ha tillgång till hela området i rekreationssyfte.

Annika Kullman