I större butiker kostar, enligt statens ämbetsverks senaste prisjämförelse, en liter ÅCA-lättmjölk mellan 1,05 och 1,09 euro. Bonden får av ÅCA cirka 40 cent inklusive moms per liter, efter den senaste sänkningen av inköpspriset. Vad händer med mellanskillnaden på 65-69 cent?
Vilka är mellanhänderna?
En vanlig uppfattning är att det är handeln som täljer åt sig. Men den bild som framkommit under pågående mjölkdebatt är snarare att handeln har eller i varje fall anser sig ha låga marginaler på ÅCA-mjölken. Siffror som nämns är att handeln i dag betalar ÅCA mellan 95 cent och 1 euro per liter.
Handelns marginal, påslaget ut mot kund skulle alltså vara 10-15 cent.
Stämmer det här så betyder det en sak: den klart största delen av den dryga euro som konsumenterna i dag betalar för mjölken stannar varken hos bönder eller butiker utan hos ÅCA. Omkring 55 cent blir kvar när man drar bort bondens andel om 40 cent från det pris som ÅCA sägs få ut per liter av butikerna. Vad händer med den här halva euron, vad gör ÅCA med pengarna?

Ett givet svar är att mycket går till transport, förädling och produktion. Mjölken ska hämtas året runt från gårdar som ligger långt från varandra, ibland ute i skärgården. Den ska pastöriseras, behandlas och förpackas. Allt det kostar.
Exakt hur mycket vet bara ÅCA själv, men knappast någon verkar mena att hanteringen av mjölken från gård till butik på egen hand kan sluka hälften av vad en mjölktetra slutligen kostar.
Det är därför inte orimligt att anta att det för ÅCA också finns ett överskott i mjölkhanteringen, en vinst som går till något annat, oklart vad, men ständigt föremål för diskussion – inte minst bland de bönder som är ytterst beroende av vad ÅCA betalar per levererad liter mjölk.
Klart är i varje fall att det inte är dessa som får ta del av det eventuella överskottet; tvärtom sänks inköpspriset nu.
Så vart går det då?
Är det kanske så att ÅCA:s exportsatsning inte är så lönsam som antagits, utan att den finansieras med vad man kan ta hem på åländsksåld mjölk? Har man kanske hamnat i ett så svårt priskrig med billig ost från Europas alla hörn att man nu tvingas ta från andra håll för att överleva där ute? En i så fall i och för sig inte alls ovanlig eller nödvändigtvis felaktig teknik; många andra tar också igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna.
Eller är det så att satsningarna på nischade produkter som exempelvis pepparkaksglass i Plasto-låda visat sig kosta mer än de smakar?
Eller är det så att verksamheten inte drivs så effektivt som vore möjligt?

Alla dessa frågor har funnits där ute ett tag men har nu bubblat upp till ytan på nytt när läget för bönderna är extra pressat.
Det finns ett enkelt sätt för ÅCA att bemöta dem: lägg korten på bordet.
Trots allt ägs man av bönderna och vem om inte de har rätt att veta vad det egna andelslaget gör med mjölkpengarna?

Niklas Lampi