Om man vill få människor att bli intresserade av det förflutna så måste man ge dem en annan berättelse. En de kan identifiera sig med.
HISTORIEN ÄR allas vår gemensamma egendom fastän många inte bryr sig om den. Historien finns där, antingen vi vill ha den eller inte, men ibland går den i dagen på ett sätt som är svårt att undvika. Som vi jubileer eller för all del vid krig.
Att det i år gått 200 år sedan det svenska riket delades har knappast undgått någon. Minnesåret har inletts och en mängd böcker med anknytning till det har redan kommit ut. Historien har en förmåga att sätta igång bokproducenter, inget tvivel om den saken.
EN AV BÖCKERNA riktar sig till finlandssvenska gymnasister och har Tom Gulberg, akademilektor i historiens didaktik, som redaktör. En bok som, enligt baksidestexten kommer att spridas och brukas på bred front under många år.
Det är ett utmärkt initiativ som tagits och boken är vacker som produkt betraktad. Synd är det ändå att den till sin framtoning är så konservativ och berättar historien från huvudstadshorisont och från överhetsperspektiv.
Om man vill få människor att bli intresserade av det förflutna så måste man ge dem en annan berättelse. En de kan identifiera sig med.
Samma sak gäller förstås för museer och utställningar. De som lyckas göra det förflutna levande lockar publik, de andra inte.
EN SOM VET mycket om det är professor Peter Englund. Senaste höst kom han ut med en bok om första världskriget, "Stridens skönhet och sorg", där han låter ett antal vanliga människor berätta om vad som händer, och vad som händer dem, via brev, dagböcker och andra tillgängliga dokument.
Resultatet är en historiebok som man har svårt att släppa. Trots att boken inte är illustrerad ser man de bilder som texten målar upp för det inre ögat. Människornas öden berör och sätter läsaren fantasi i rörelse och gapet i tid och rum försvinner. Samma berättargrepp använde Englund, fast mindre raffinerat, i debutboken "Poltava" där läsaren togs med till slagfältshelvetet.
VÅRT FÖRFLUTNA blir obegripligt om man raderar bort viktiga grupper, det må vara arméerna eller kvinnorna och barnen som måste förhålla sig till det krig de har inpå sig. Det handlar om "den stora historien" kontra "den lilla historien" och båda delarna är viktiga och bör beskrivas.
Det är nog därför den gullbergska jubileumshistorien har svårt att engagera. I den finns ingen plats för den lilla historien. Hur påverkade truppmarscherna 1808 - 09 i Finland folkets vardag. Hur var det med handel och jordbruk, flydde man undan kriget eller försökte man leva med det. Man vet också att soldaterna led av sjukdomar och smittade civilbefolkningen, men i vilken utsträckning?
Kvinnornas vardagsliv brukar bli farligt när arméer tågar fram och åter, hur var det med den saken 1809? Rådde det kvinnofrid eller...
DET ÄR FRÅGOR som de här som kunde ha lyfts in i verket i stället för att lyfta fram Kulneff, Sprengporten, Döbeln & co än en gång.
Man kan ju göra ett tankeexperiment och flytta sig 100 år framåt i tiden och den som då ska beskriva det tidiga 2000-talet. Blir vår tid levande och begriplig om man bara skriver om EU-fördrag, statsministrar och ekonomiska kriser? Måste man inte också ge en bild av hur vi levde, vad vi tänkte, roades och oroades av, vad vi åt och hur vi klädde oss?
Personligen finner jag att svaret ja på den frågan är givet.
En fara med med smala perspektivet är att det marginaliserar stora grupper. Kvinnornas osynlighet i historien är ju ett välkänt faktum som har börjat förändras först de senaste decennierna. Men också småfolkets historia är svår att få syn på i standardhistorieböcker. Även den saken måste förändras om historia ska vara ett ämne som engagerar utanför de akademiska rummen.

Ålandstidningen