Måndagen den 28 oktober kallar Centerns partiordförande Veronica Thörnroos till presskonferens. Under den offentliggörs att Ålands framtids enda lagtingsledamot Anders Eriksson byter parti till Centern, som därmed får tio mandat i lagtinget. Inom ÅF-leden verkar det finnas en förståelse för hans resonemang om att det som enmannagrupp är svårt att få genomslag för sin politik. Partiet har också informerats på förhand om vad som är på gång.
Så går några dagar. Knappt har lugnet hunnit lägga sig innan det sent på lördagen den 2 november kommer ett nytt besked: Anders Eriksson vill vänta med övergången. Om det har Centerns lagtingsgrupp informerats redan på fredagen medan Ålands framtids partiledare Pia Eriksson får vetskap om det inträffade först på lördagen när journalister börjar ringa för en kommentar.
Det här väcker förstås frågor. En av dem är om Anders Eriksson velat ha en ministerportfölj för att byta till Centern. Nej, säger han själv, han har aldrig ställt ett sådant krav och Centern har aldrig gett ett sådant löfte till honom.
Nästa fråga gäller de motiveringar som anges som förklaring till att övergången måste skjutas fram. Det handlar enligt Eriksson om frågor av praktisk och ekonomisk natur, och om en önskan att där balansera rätt så att han inte hamnar i konflikt med Ålands framtid.
Partiet har ett stort engagemang i European Free Alliance (EFA) och Anders Eriksson är själv vice ordförande i det europeiska partiet, som verkar för självständighet eller självstyrelse för olika minoriteter i EU.
Att han vill räta ut frågetecknen kring hur övergången påverkar Ålands framtids deltagande i EFA har säkert många förståelse för. Frågan är snarare varför det här först nu aviseras som ett problem. Har verkligen ingen tänkt igenom de praktiska konsekvenserna av partibytet innan det offentliggjordes?
Anders Eriksson säger att det varit viktigt för honom att stärka Centern samtidigt som han inte velat lämna en bitterhet bakom sig i Ålands framtid. Men även om han haft goda intentioner om ett gott avslut verkar det senare inte ha lyckats fullt ut. Vid nästa partimöte kommer Anders Eriksson sannolikt att få förklara på varför Centern, men inte Ålands framtids partiledning, informerades på samma gång.
Anders Eriksson är en politiker med stor kunskap om självstyrelsen och med lång erfarenhet av politik på såväl regerings- och lagtings- som kommunal nivå. Han kommer troligen också att stärka Centern. Men samtidigt får han nog också inse att det som Pia Eriksson beskriver som ett ”hoppande fram och tillbaka”, innebär att allmänhetens förtroende för politiker i allmänhet och honom i synnerhet inte precis ökat i och med det här.
Veronica Thörnroos verkar samtidigt vara tryggt förvissad om att Centern kan räkna med tio mandat, även om Ålands framtid av tekniska skäl tills vidare kvarstår som lagtingsparti. Hon lär för övrigt ha en del andra saker som bidrar till huvudvärken just nu.
Den senaste tiden, med allt från röstningshaverier till den svårlösta frågan om elhybridfärjans vara eller icke-vara, har varit allt annat än händelselös. Samtidigt väntas inom de närmaste dagarna ett besked om vilka partier som ska ingå i nästa regering.
Snurr, snurr, det är bara att hålla i sig.

Annika Kullman