Den 31 maj i år var det exakt 100 år sedan Ålands landsting uppvaktade Sveriges konung och regering med en vädjan om stöd för återförening med moderlandet Sverige. Åland erhöll ett oreserverat stöd av konungen, regeringen och samtliga riksdagspartier i kravet på ålänningarnas rätt att få hålla folkomröstning om sin framtida nationella tillhörighet. Återföreningstanken som hade tagit sina första formella steg tre år tidigare hade nu på allvar tagit frågan till en ny nivå.
Det är ur denna historiska kontext som det åländska samhället vi i dag känner börjar ta sin form. Det är även med den bakgrunden vi bör se på utvecklingen av självstyrelsen. Inte minst då pandemin på flera fronter underminerat den självstyrelse som vi tagit för given.
Det åländska folkets rätt till självbestämmande får varken tas för givet eller förringas. Resan har varit lång och många har gjort stora insatser. Det är vår rätt men även vår plikt att förvalta och utveckla självstyrelsen.
För många var det första gången självstyrelsens brister blottades när pandemin slog till. För andra var det inte en nyhet att den åländska självbestämmandet i tider av oro är ytterst svag. En snabb titt i historieböckerna ger en tydlig bild av att självstyrelsen är en företeelse för tider där allt är som vanligt – inte orostider.
Ur ett autonomiperspektiv är detta en intressant iakttagelse. Att ett folks rätt till självbestämmande kan åsidosättas när en överordnad makt självständigt så beslutar. Visst händer det i krig, men att det händer i andra tider är intressant. Inte minst när en jämförelse görs med andra autonomier i Norden. Där liknande situation inte uppstått – utan folkets rätt till självbestämmande kvarstått under pandemin.
Det har poängterats och det är värt att göra det ånyo – det är inte nu diskussionen gällande självstyrelsen och dess utveckling ska tas med de styrande i Helsingfors. Däremot står det klart och tydligt att när vi återgår till det normala och självstyrelserevisionsarbetet åter ska aktiveras måste det få en ny inriktning. En inriktning där det åländska folkets internationellt fastslagna rätt till självbestämmande även står sig i tider av oro. Det är det enda rätta med tanke på den kontext vår självstyrelse är sprungen ur och inte minst den rätt som var och en av oss har till självbestämmande.
En välfungerande självstyrelse är till gagn för Åland men även för Finland. Vi kan tillsammans utveckla självstyrelsen utan att det skulle medföra nackdelar för Finland. Finland som land skulle må bra av en stark åländsk självstyrelse. Det skulle visa på att landet är en modern trygg västerländsk demokrati som låter minoriteter utvecklas enligt egen vilja och där minoriteter från egna förutsättningar kan vara med och bidra till landet i sin helhet.
Vi får hoppas att man i Helsingfors är redo att göra den resan. Om inte annat är det de åländska politikernas plikt att förvalta den anda som självstyrelsen är sprungen ur och hela tiden påpeka och arbeta för det åländska folkets rätt till självbestämmande.
Med en önskan om en trevlig självstyrelsedag.
Daniel Dahlén