Det är svårt att tänka sig ett bättre läge för de finländska Socialdemokraterna än nu.
Den helborgerliga regeringen har skakats av det ena interna ståhejet efter det andra. Den har drivit genom impopulära reformer som bland annat att finländarna ska arbeta mer för samma lön. Den har vinglat fram och tillbaka, statsministers stöd i opinionen har sjunkit och under resan har ett av regeringspartierna kollapsat och återuppstått under nytt namn – Blå Framtid.
Ändå rasar det största oppositionspartiet Socialdemokraterna och når nu endast 15,9 procent i den senaste Yle-mätningen.
Även röster inifrån är kritiska:
– Under sådana här omständigheter borde till och med en trädgårdsstol ha fått politisk medvind, men inte vi, säger exempelvis socialdemokratiske riksdagsledamoten Mika Kari till Hbl.
De finländska Socialdemokraternas kris har en rad inhemska förtecken, men är också del av en bredare berättelse om den europeiska socialdemokratins nedgång.
De franska Socialisterna närmast kollapsade i våras när mittenmannen Emmanuel Macrons nya rörelse svepte genom president- och parlamentsval.
De tyska Socialdemokraterna har länge stått i skuggan av Kristdemokraternas Angela Merkel.
I Österrikes presidentval nådde Socialdemokraterna inte ens till andra omgång.
I Nederländerna är Socialdemokraterna efter vårens val sjunde största parti.
Det tidigare mäktiga grekiska socialdemokratiska partiet Pasok fick i senaste val 4,7 procent av rösterna.
I Sverige kan Stefan Löfven (S) endast drömma om de nivåer partiet förr brukade notera i riksdagsval.
Förklaringarna till scenförändringen är flera, men några brukar speciellt pekas ut.
En sådan är att mycket av det som den socialdemokratiska rörelsen en gång i tiden uppstod för att driva nu har genomförts. Allmän välfärd är något alla i dag tar för givet, semester är självklart, likaså att löntagare har rättigheter, med mera.
I den här situationen har socialdemokratin haft svårt att hitta nya idéer som mobiliserar. Lättare har det inte blivit av att väljarna visat sig vara allt mindre lojala.
Tomrummet har ofta fyllts av populistiska rörelser.
Samtidigt går det ur lokalt perspektiv att göra en spaning som håller på att bli alltmer intressant.
Om socialdemokratin krisar i Norden och Europa så kan samma sak knappast i dag sägas om Åland. Senaste två lagtingsval har Socialdemokraterna klockats in på 6 (2011) och 5 mandat (2016). Det avviker från nittio- och åttiotalet då man ofta låg på 4, ibland 3 mandat.
Formkurvan här tycks peka åt ett annat håll, är det så och i så fall varför?

Till att börja med ska inflikas att det inte är helt rättvist att jämförbara de åländska Socialdemokraterna, som av tradition varit ett litet parti, med exempelvis de finländska eller svenska Socialdemokraterna, som av tradition varit stora partier. Trots att partierna i grannländerna nu tappat så är de fortsättningsvis större i sina parlament än de åländska kollegorna är i sitt.

Ändå visar siffrorna att Camilla Gunells parti nu nått en ny och något högre nivå, och en viktig förklaring, men säkert inte den enda, är antagligen partiledaren själv. Gunell har breddat partiet, hon har även gjort starka personliga val som dragit in andra. Det återstår att se om det här håller i sig under kommande val och kommande partiledare.
Oavsett ser det ut som det politiska Åland här och nu går en lite egen väg.

Niklas Lampi