ÅCA-ledningen trappar upp ordkriget mot de bönder som överväger att nappa på lockbetet från Arla. Den som börjar leverera till den nordiska mejerijätten kommer att uteslutas och få sin andelsinsats tillbaka, meddelar styrelseordförande Trygve Sundblom.
Flankstöd får han av näringsminister Fredrik Karlström som menar att enskilda mjölkleverantörer den vägen kan gå miste om 135.000-270.000 euro. Förvisso är sistnämnda ett löst skott eftersom ÅCA i dag är ett andelslag där det inte ens nästan kostar så mycket att gå med. Karlströms värdering bygger på vad ÅCA i teorin kunde tänkas vara värt som ett aktiebolag vilket det i dag inte är.
Ändå är förstås budskapet både från ministern och ÅCA tydligt: piskan kommer att vina över den som vänsterprasslar.
På ett sätt är det både förståeligt och bra att ÅCA klargör konsekvenserna.
Väljer man att gå till konkurrenten så kliver också ÅCA ur relationen. Det går inte att äta kakan och ha den kvar.
Men samtidigt kan man fråga sig om endast hot om uteslutning faktiskt räcker om målet är att hålla ihop ett ÅCA med dagens leverantörer och kanske flera på sikt.
Borde man inte också klargöra varför det i så fall är så mycket bättre att vara kvar och även bemöta den oro som faktiskt ligger till grund för det som nu sker? Kort sagt, var finns moroten som också måste finnas med för att få långsiktighet i de flesta arbetsrelationer?
I grunden handlar den händelseutveckling vi nu ser inte om att mjölkleverantörerna skulle vilja lämna ÅCA. Det vill de inte.
Alla ser tvärtom ett värde i ett lokalt mejeri och vad det betyder för allt från tryggheten i transporter till möjlighet att påverka. Det uppseendeväckande i den här historien är att ett flertal bönder trots alla dessa fördelar ändå börjat titta på alternativ. Orsaken till det här är att man är så ekonomiskt trängd att man ser sig illa tvungen.
Ska ÅCA få bukt med den här oron i leverantörsleden räcker det knappast med att säga att den som inte är med oss åker ut. Någonstans behöver man rimligen också börja berätta hur man långsiktigt ska komma tillbaka till inköpspriser som upplevs som tillräckligt konkurrenskraftiga. Hur ser vägen hit ut? Kommer man att köra ett sparpaket genom organisationen? Kommer man att offra någon av de kreativa, men synnerligen smala satsningar som under senare år gjorts? Eller finns några andra planer på hur man ska hitta en samsyn om vägen framåt?

Hot, vädjanden och pressmeddelanden i all ära.
Det som leveransen av lokal mjölk i grunden handlar om är att bonden behöver ha ett inköpspris som gör att verksamheten går runt. Får bonden inte det kommer hon eller han liksom alla andra företagare och företag att ta reda på vad andra kan erbjuda.

Niklas Lampi