Tack vare metoo-uppropet har vi fått lära oss att problemet med sexuella trakasserier inom de flesta branscher och samhällsklasser är större än vi hade kunnat föreställa oss. Vi har varit usla på att hantera det här problemet, men tack vare kampanjen har det skett ett genuint uppvaknande hos många, som till och med inneburit vissa konkreta förbättringar.
En av de branscher där den här typen av trakasserier är vanlig är, föga förvånande, sjöfarten. I det senaste numret av Ålandstidningens bilaga Sjöliv beskriver både de som startade kampanjen #lättaankar och en åländsk kvinna som jobbar på sjön en vardag som kantas av sexuella trakasserier och andra arbetsmiljöproblem.
Kvinnan som intervjuas säger att rederierna antagligen känt till problemet länge, men att de nu tvingas bry sig i och med metoo-kampanjen.
Våra två stora passagerarrederier Eckerö och Viking Line har med sina hundratals sjöanställda ett stort ansvar för att jobba med den här frågan. Till exempel må Viking Lines ledningsgrupp till 100 procent bestå av män, men i koncernen som helhet jobbar nästan lika många kvinnor som män.
I Sjöliv får Lasse Karlsson, personaldirektör på Eckerö, och Lena Marcus, sjöpersonalchef på Viking Line, svara utförligt på frågor om vad de lärt sig av metoo-kampanjen och hur man jobbar med sexuella trakasserier.
De här två intervjuerna ger utan tvekan intryck av att rederierna har olika sätt att tackla problemet.
Eckerös Lasse Karlsson är ärlig med att branschen har känt till problemet länge, men att ”man inte i tillräcklig utsträckning stigit fram och sagt att det här inte är okej”. Han säger att han är förfärad över allt det som kommit fram, vilket en personaldirektör förstås bör vara.
Gällande de olika åtgärder rederiet vidtar nämner han det allmänna arbetet med att skapa en bra arbetsmiljö, utbildningar som ledning genomgår samt ett nytt visselblåsarsystem där personer som utsätts för trakasserier kan anmäla genom ett neutralt företag som för problemen vidare till ledningen.
Det här om något visar att rederiet förstått metoo-uppropet, som kastade ljus på hur svårt det är att slå larm om sexuella trakasserier och hur starka strukturer försöker trycka ner problemet under ytan.
För en utomstående är inte Viking Lines svar lika övertygande. Till exempel pratar Lena Marcus om att det ”finns en vana att dokumentera och hantera disciplinära ärenden” inom sjöfarten. Men det som metoo visat är att de gamla vanorna och rutinerna som finns i vårt samhälle inte fungerat, att det funnits en ovana att låta trakasserierna frodas i mängder med organisationer.
Att döma av intervjun verkar Viking Line se sexuella trakasserier som enskilda, unika disciplinära ärenden som ska hanteras med fastslagna handlingsplaner, inte som ett strukturellt problem. Det känns även märkligt att rederiet lägger så stor vikt vid att garantera att ingen oskyldig anklagas, när det stora problemet är att sexuella trakasserier anmäls för sällan.
Varför kan inte Viking Line jobba med ett visserblåsarsystem som kan se till att så många övergrepp som möjligt anmäls, samtidigt som det minimerar risken för att någon blir oskyldigt anklagad?
Jämfört med branschen i stort ligger våra två stora passagerarrederier i framkant både vad gäller att ta hand om sin personal och miljön, där inte minst Viking Line i många avseenden är världsledande inom miljövänlig passagerartrafik. Men det är tydligt att det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Fredrik Rosenqvist