Efter en av de livligaste och bråkigaste veckorna i mannaminne i åländsk politik blev det trots allt ett osedvanligt lugnt och snabbt stadsfullmäktige i tisdags kväll. Bara någon försiktig gliring från Igge Holmberg (S) syntes av det hetlevrade bråket om stadsstyrelsens beslut om byggnadsförbud i centrum.
Det mest påtagliga beviset för att stadens partier är djupt splittrade i frågan – vid sidan av den spända stämningen – var att Moderaterna trots allt lämnade in motioner för att få stadsstyrelsen att upphäva beslutet.
Nu kommer de motionerna tidigast att behandlas på nästa fullmäktige den 26 september. Hur majoriteten då kommer att formas är ännu skrivet i stjärnorna.
Centern valde i tisdags att inte sätta ned foten i något läger, utan vill avvakta var det hela tar vägen, förmodligen både politiskt och opinionsmässigt. Liberalerna försöker hålla ihop sin grupp, men ledamoten John Holmberg var förra veckan tydlig med att han tyckte beslutet var fel.
Frågan om byggnadsförbudet har lyft fram frågan om partilinje i ljuset, precis som kortruttsfrågan gjorde i lagtinget strax före sommaruppehållet.
Då var det Carina Aaltonen som spräckte regeringsblocket genom att inte bara lägga ned sin röst, utan också i hårda ordalag kritisera regeringens inställning till miljöarbetet.
Aaltonens anförande i lagtinget väckte starka reaktioner inom regeringen, inte minst för att hon på förhand hade blivit ombedd att inte angripa regeringsblocket. Hos moderata och liberala regeringsledamöter var det hårda ord som yttrades.
Frågan aktualiserar om regeringen, som bara har två rösters majoritet i lagtinget, kommer klara att hålla samman under mandatperioden när allt fler och allt mer kontroversiella frågor kommer upp till behandling.
Om en nu tillåts hoppa av, hur blir det till exempel i kommunstrukturfrågan när opinionsläget är tufft inför valet?
I Mariehamns stadsfullmäktige uppstod i och med statsstyrelsens beslut för snart två veckor sedan den märkliga situationen att Centerns styrelseledamot, Erica Sjöström, röstade för förbudet, medan partiets tre ledamöter i fullmäktige lutar åt det andra hållet.
I Liberalerna syns den klassiska splittringen mellan mer nyliberala och näringslivsinriktade och de socialliberala tydligt i att John Holmberg deklarerade att han inte stöder partiets två styrelseledamöter som röstade för förbudet.
De här splittringarna kan man förstås se som ett tecken på att demokratin fungerar, att alla ledamöter endast har sina väljare att stå till svars för. Inte minst i ett valsystem så personinriktat som det åländska.
Men det skapar också problem.
I lagtingspolitiken gör ett eller ett par avhopp att ett majoritetsbeslut där regeringspartierna röstar si, och hela oppositionen röstar så, att majoriteten blir ytterst svag.
I staden gör avsaknaden av samförstånd mellan styrelseledamöter och fullmäktigediton att vi får hätska stämningar som de vi sett under de senaste två veckorna.
Politik handlar om att ge och ta. I församlingar som de åländska, där inget klart dominerande parti finns, måste man förhandla så att alla i en majoritet blir åtminstone hyfsat nöjda. Då får man stabila beslut och förutsägbarhet, vilket gynnar organisationens om sedan ska verkställa besluten.
Men det kräver att man talar sig samman, inom partierna och mellan partierna.
Krypskyttet stadens politiker ägnat sig åt inför tisdagens fullmäktige, och säkert kommer att göra inför nästa när Moderaternas motioner ska behandlas, gör varken gott för väljarnas förtroende för politiker eller den demokratiska processen.
Det gör också att tjänstemännens möjlighet att utföra sitt jobb väl undergrävs.
Förra veckan skrev Ålandstidningen på den här sidan att Mariehamn är en dysfunktionell stad. Veckan som gått sedan dess har inte visat på motsatsen.
Hur landskapspolitiken ska bedömas återstår att se. Om fler inom regeringsblocket gör som Carina Aaltonen kommer det bli svårt att hålla regeringssamarbetet samman. Redan nu lockas och pockas det från oppositionen gentemot Moderaterna att ”göra en Centern” och bryta med regeringen kort före valet. Man kan också med fog undra hur man ska undvika att stadsbråken smittar av sig till regeringskorridoren nedför backen från stadshuset.
Partiledarna och de ledande företrädarna i stadsfullmäktige har en grannlaga uppgift att ratta rätt och ratta säkert genom det minfält som interna sprickor har skapat.
Kanske är en partipiska inte alltid så dåligt, trots allt.

Jonas Bladh