Siv Sandberg, forskare i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi, är en av Finlands mest ansedda experter på kommuner. Hon har har även praktiskt arbetat med kommunreformer och har därtill i sin forskning ofta haft ett jämförande perspektiv utåt, mot övriga Norden.
Av alla dessa skäl finns det orsak för landskapsregeringen att dra öronen till sig när hon nu ger sin syn på den åländska kommunreformen.
I en intervju i Ålandstidningen i går slår Sandberg fast att hon tror den väg den åländska regeringen valt blir svår. Hon menar framför allt att den tvångslagstiftning som regeringen föreslår riskerar försvåra och få det att låsa sig. För att komma framåt tror Sandberg då hellre på frivilliga lösningar. Eller som hon själv uttrycker det:
”Jag tycker att man ska öppna ett fönster för frivillighet.”
Inget av det här betyder att Sandberg skulle vara emot kommunsammanslagningar som sådana. Tvärtom ser hon flera fördelar med en reform. Hon ser inte heller större risker för att periferin i de större kommunerna ska bli lidande eller att närdemokratin måste ta särskilt mycket stryk.
Det hon däremot reser frågetecken kring är tillvägagångssättet.
Sandberg menar att man nu i stället borde ”ta tillvara energin underifrån”. Därefter kan man från landskapets sida återkomma med regeljusteringar och eventuellt tvång om inget annat går.
Sandbergs slutsatser är inte på något sätt nya. Hon har tidigare presenterat dem i vetenskapliga artiklar –se bland annat Nordisk Administrativt Tidsskift 2/ 2011, refererade även här på ledarsidan den 17 februari och den 2 mars.
Hennes analys ligger inte heller på något sätt utanför gängse sätt att resonera kring dessa frågor. Tvärtom har både Danmark och Finland i varierande grad valt den frivilliga vägen, vilket bland annat Sandberg i sin forskning dokumenterat. Länder där man på senare år lyckats få ett stort antal kommuner att gå ihop.
Allt det här faller i sin tur tillbaka på sunt förnuft och rent allmänmänskliga erfarenheter från förändringsarbete i såväl privat som offentlig sektor.
I regel går det lättare om man har med sig dem som ska leva med en förändring.
Om det bara är diktat uppifrån blir det ofta tungrott.
Mot det här ska ställas ett antal ministrar på Åland som från början i stället propsat på att själva rita kartan ned till minsta detalj.
I ett tidigt skede viftade man från ansvarige ministerns sida till och med bort alternativa och redan pågående ansatser mot sammanslagningar. Alla skulle i stället snällt invänta den ”ultimata skärning” som regeringen i sin vishet skulle ta fram.
Tonläget har på senare tid mjukats upp något, men den ovanifrån påhittade kartan är alltjämt det som sägs styra arbetet.
Det är svårt att hävda något annat än att det här går stick i stäv med vad sakkunskapen på området säger.
Frågan i förlängningen blir om landskapet har för avsikt att mot bättre vetande fortsätta på den inslagna vägen. Eller om man med kunskapen väl synlig på bordet tänker se över det egna metodvalet.
Vägvalet har sannolikt avgörande betydelse för om det blir något av reformen eller inte.
Niklas Lampi